Jag testade att måla lite ”akvarellblobbar” på två papper, som jag sedan överlämnade till två personer i min närhet. De enda instruktionerna de fick var att de skulle försöka se figurer, varelser eller saker i blobbarna, och teckna dit detaljer för att tydliggöra detta. Även att jag kanske kommer använda det till min uppsats. Sedan ville jag att de skulle svara på följande frågor (som jag tyvärr bara kom på i sista stund att jag skulle ställa, så därför kanske inte överdrivet genomtänkta):
-Hur kändes det att göra detta?
-Vad tror ni att man övar på/vad kan vara bra med en sådan här uppgift?
Jag har delat in deras svar under Person 1 och Person 2.
P1: ”Det var roligt! Särskilt när man kommer igång! Först kan man tänka lite vad skulle vara kul o göra och vad är tråkigt att rita! Lite prestation i att man vill vara skoj och kreativ men sen släppte man det lite när man börjat tycker jag!”
”Bra uppvärmning för att få igång kreativiteten. Se nya perspektiv.”
P2: ”Det var jätteskoj! Jag tyckte det var lite klurigt att utmana sig själv. Kom in på detaljer väldigt lätt och kändes som jag försökte göra det komplicerat och realistiskt. Det var också många figurer som en av oss började på eller slängde fram en idé och sen fortsatte någon av oss andra. Det kollaborativa aspekten var jätteskoj, men det kanske inte var tanken egentligen haha. Men det ledde till att vi fick höra de andras perspektiv och alla såg olika saker ibland.
Tänker att uppgiften är till för att släppa prestationskrav och bara komma igång att skapa på ngt vis med en vägledande kreativ ram. Det är väldigt mycket lättare att börja med detta än om en jämför med ett tomt blad. Att det var relativt ostyrt hjälpte också ändamålet.”
En tredje person råkade vara närvarande när jag överlämnade materialet, och var även delaktig i uppgiften, men kommenterade i efterhand endast med ”det var jättekul!”.
Jag tycker att det är spännande att de valde att alla samarbeta med bilderna. Min tanke var att ge två papper för att de skulle välja att göra var sin, eller samarbeta med båda, men jag ville inte bestämma det åt dem i förväg. Var det den tredje personen som avgjorde att alla samarbetade, när det bara fanns två papper? Hade det varit annorlunda om den tredje personen inte varit där?
Det jag tänker när jag läser deras kommentarer är: hur färgade är de av att de tidigare hört mig nämna prestationsångest som möjlig ingång till mitt examensarbete? Det kan handla om ett klassiskt ”jag säger det jag tror att den vill höra”-scenario. Samtidigt tror jag ändå att de är uppriktiga i vad de säger, men att de kan ha påverkats omedvetet. Hur de svarat och gått in i uppgiften kan också ha påverkats av deras bakgrund, kunskaper och tidigare samtal jag haft med dem; en av dem är bildlärare och den andre designer (den tredje personen som var med är även denne lärare).
Det som jag tycker är mest intressant är det som P2 säger om det kollaborativa, att det kanske ”inte var tanken egentligen”, men att det ledde till att de kunde se fler saker, och som P1 säger; se nya perspektiv. Här händer det åter igen något när man arbetar tillsammans, i någon form av dialog, som får igång skapandet!
Det är även intressant det som P2 säger med att det är lättare att komma igång när man, som jag tolkar det, har något att förhålla sig till från början. ”En vägledande kreativ ram”.
Jag har ofta funderat över hur mycket man ska visa exempel när man presenterar en uppgift, eller hur mycket information man ska ge överlag. Jag tror absolut på att vara väldigt TYDLIG med vad man vill att de ska göra, och ge dem alla verktygen för det. Ibland märker man förstås att om de fått konkreta exempel, kan det var många som försöker efterlikna exemplet i det de skapar. Jag tror egentligen inte att det är så illa om de gör det, för jag tänker att det också är en väg att utvecklas. ”Kopierat” eller tagit inspiration från andra har ju alltid gjorts, och det är ett lärorikt sätt att utvecklas. Ingenting ploppar ju upp helt magiskt i ens hjärna, utan att ha kommit någonstans ifrån.
Jag konstaterar väl mest det uppenbara nu, men det jag vill säga är att jag har märkt att en del lärare är rädda för kopierandet (så länge inte uppgiften går ut på det förstås), men jag tror att man bara behöver vara öppen med eleverna och säga att ja, det är okej att kopiera just nu för att träna, eftersom det dessutom kan vara ett sätt att nå fram till en egen uttrycksform. Att man hämtar lite från olika ställen och gör till sitt eget. Det är även ett bra sätt för de elever som känner att de verkligen inte kan komma på något att göra om de inte har exempel att utgå ifrån.
När jag har haft seriestafett har jag testat att använda mig av färdigskrivna titlar som en ingång, eftersom det är lättare att förhålla sig till och sätter igång tänkandet när man ”slängs in” i en uppgift som ska gå ganska snabbt. De får nämligen bara någon minut på sig att teckna en ruta. När de väl har testat på att teckna utifrån titlarna, brukar det gå bra att gå vidare till att göra en egen serie, utan förutbestämd titel.
Avslutningsvis kom jag att tänka på något Sanna sa om de uppgifter jag testat och pratat om: att det är uppgifter som inte går att styra över resultatet! Detta är något jag ska reflektera vidare över och se vart det kan ta mig vidare.
