Det fanns en utställning med tre stipendiater, där jag tänkte berätta lite om mina tankar kring två av dem. Den ena, Malin Bobeck (textildesigner), hade ett väldigt spejsat rum med speglar runt väggarna och taket, med stora blomliknande vävda saker som hängde ner och som man fick röra vid. Fick känslan av att vara i en Monki-butik (som Malin uttryckte det). När du rörde vid dem blev det någon slags "ripple effect" i lysdioderna som fanns innanför tyget, vågor av ljus och färger svepte liksom genom blommorna. De kändes galaktiska, som vi var med i någon futuristisk tv-serie, Alice i underlandet eller en konstig dröm. Det var något väldigt tillfredsställande med att peta på en viss punkt på blomman och se hur färgen spred sig. En liten egen dimension. En bubbla att gå in i; kändes som något som skulle kunna användas i terapeutiskt syfte också. Det är i sig en intressant tanke, att jag vill hitta andra "användningsområden" till det på något sätt? Det känns även som det hade varit kul att besöka det med en skolklass!
Den andra stipendiaten, Jonas Dahlberg (konstnär), hade en jättestor projicering av en film med närbilder på en speldosa. Jag visste först inte att det var det när jag tittade på den, men såg sedan ett förstorat foto på speldosan i sin helhet. De filmade sekvenserna av de olika delarna av speldosan var verkligen hypnotiserande, det var svårt att titta bort. Medan jag satt och tittade fick jag många olika bilder, tankar och känslor kring det. Det var något väldigt mäktigt över det hela, över något som egentligen är så litet i verkligheten. Det var också något skrämmande med det, något hotande. Som ett gigantiskt domedagsverktyg. Nästan lite fascistiskt? Kallt och metalliskt. Eller en kall, glittrande grotta, en väldig melankolisk och nedbrytande arbetsplats i form av någon gammal industri. Gamla dokumentärer i svartvitt som ska spegla det hårda livet från förr. Vad händer dessutom när det klassiska ljudet från speldosan tas bort? Det förmedlar något helt annat. Det blir verkligen ett perspektivbyte. Tycker att det är något spännande med denna förvandling som blir av att ta bort något - ljudet - och zooma in så att det framstår som något gigantiskt!
Lisa Larson på Röhsska
Lisa Larson gör mig väldigt nostalgisk eftersom jag, som så många andra, växt upp med hennes figurer hemma. Hennes formspråk har alltid varit väldigt tilltalande för mig, det skulle kunna finnas så många historier kring alla dessa karaktärer och jag vill veta mer om dem. Troligen är det för att jag brukade tänka på dem som att de hade egna små liv, av de som mina föräldrar hade när jag var yngre. Jag tycker att det blir spännande att se på dem med nya, äldre ögon, där de kan förvandlas till något mer, eller något annat för mig.
Så mycket som hon hunnit göra, sen?! Blev överväldigad av hennes aldrig sinande skaparförmåga!
ABC-flickorna är en nostalgisk favorit, Pippi var trevligt att få se i verkligheten och till höger har vi "Gudinna" som jag aldrig sett tidigare och jag fascinerades mycket av. Älskar sagor, mytologi och väsen så jag blev väldigt glad av att se att hon skapat denna!
Något jag funnit tänkvärt på sistone är hur det förstås alltid går att få in någon politisk tanke eller diskussion i ja, allt. Så var även fallet med Lisa Larsons verk, även om det kanske inte är något de flesta skulle tänka på vid första anblicken av fina figurer med runda former som helt enkelt har en tilltalande design. ABC-flickorna blev t.ex ett diskussionsämne när de kom på 50-talet, en del ansåg nämligen att de var nidbilder av kvinnor.
Jag upptäckte också att hon berörde ämnen som Tjernobyl i sina verk, vilket jag inte hade någon aning om sen innan. Åter igen öppnar det mina ögon för hur mycket hon faktiskt hunnit skapa, och att det inte alltid "bara" handlat om gulliga, bulliga djur.
Det finns en liten film som går att se på utställningen där hon berättar om figurer som hon blivit missnöjd med och tänkt slänga - då har hennes man tagit hand om dem och placerat ut dem i trädgården, bl.a i stenmuren, där de så småningom blivit en del av naturen och stenen. Vind och vatten har förvandlat dem. Jag tyckte verkligen om den tanken; att något som egentligen skulle kastas bort har blivit ett konstverk i sig, något helt nytt, men samtidigt en del av det så att det lika gärna alltid hade funnits där.
Per Kirkeby på GL strand i Köpenhamn
När jag skulle åka till Köpenhamn över en helg blev jag tipsad av Alfred om att GL Strand var ett trevligt ställe att uppsöka, och det råkade vara just då Per Kirkeby ställde ut, som jag aldrig hört talas om innan. Tänkte att det förmodligen var för att han gör ganska mycket abstrakt konst (efter vad jag såg när googlade lite snabbt), vilket jag tidigare inte brukade uppsöka särskilt aktivt.
Jag fastnade för denna tavla (Dark cave, 1967) som är sedd inifrån en grotta, ut över ett landskap. Kanske för att den påminde mig om Concept art till tv-spel/tecknade filmer vilket jag tycker mycket om.
Jag funderade över om det var något han sett på Grönland, eftersom jag läste någonstans under utställningen att han hade varit där. Det var något inbjudande med den. Jag ville utforska, kliva in genom tavlan. Det kändes som att portaler och dörrar till något annat var ett återkommande tema i hans tavlor, det fanns mycket som skulle kunna tolkas som det.
Han hade också många verk där han utforskade ruiner, vilket jag också fascineras mycket av. Det känns som att han letade efter något i dessa, det väcks en nyfikenhet om vad det är han utforskar. Något intressant är också de svarta tavlorna med tecknade hus/ruiner/landskap på, i kontrast till skulpturerna. Vilka kom först? Att bägge delar ställs ut gör dem ju lika viktiga. Griffeltavlorna är också något som känns provocerande att ställa ut eftersom de inte "borde" klassas som konst. De är dessutom inte bestående, eller de är förstås det tills någon bestämmer sig för att sudda ut det. Detta går att tolkas som att han ifrågasätter vad konst egentligen är, antar jag. Vad räknas och vad "får" vi ställa ut?
Informationen byts ständigt ut på en griffeltavla. skrivet - uppfångat - kanske antecknat - utfluget - borta för alltid, på något plan.
Kändes som något jag skulle kunna tänka mig att ha ett sokratiskt samtal kring!
När vi såg denna tavla så sa min syster att hon tänkte på vatten som rinner ner för ett berg. Själv tänkte jag på staden Minas Tirith i Sagan om ringen (ping, Malin!)! När vi gick fram och tittade efter vad den hette så visade det sig att det var "Mother and child". Det tog oss en stund att se modern och barnet. Lurigt.
Det fanns väldigt mycket att titta på, flera våningar med skulpturer och målningar, vilket gjorde att jag hade lite svårt att smälta allting först och sortera mina tankar. Många, många intryck och mer inspirerande än jag först hade väntat mig!
Serieupproret! En utställning om makt, konst och politik. Konsthallen Blå stället.
Medverkande i utställningen är: Elias Ericson, Lisa Ewald, Sara Granér, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Linda Spåman och Jenny Taravosh.
"Det handlar om makt. Och om konst, såklart. De utesluter inte varandra. I själva verket är de tätt sammankopplade, vilket utställningen Serieupproret! visar. Konstnärerna hämtar inspiration från samtida maktstrukturer och ställer dessa på sin spets"
Detta var verkligen en utställning som visar på många viktiga ämnen! För icke insatta blir det nog en riktig tankeställare, det känns helt klart som en utställning många skulle behöva se.
Tänker även på det här med fin- och fulkultur. Att serier inte setts som särskilt fint eller fått klassas som konst. Känns bra att det får ta mer plats! Som en hybrid mellan litteratur och bild är trots allt serier ett tacksamt format som kan lyfta väldigt mycket på ett ingående sätt.
Mäktigt, viktigt, inspirerande, omvälvande. (det stora konstverket är av Lisa Ewald, en hyllning till Angered)
Utställningen tar upp frågor om t.ex genus, funkofobi, HBTQIA, aktivism, rasism, globalisering... Mycket som kan röra runt. Representationen här gör mig så glad!
Nu låter jag nästan som att jag blivit sponsrad att säga allt detta - men den var verkligen så oerhört bra.
I häftet vi fick till utställningen fanns även en ypperligt händig ordlista ifall du inte råkar vara bekant med vissa ord som nämns i serierna. Himla bra tänkt tycker jag, för jag vet så många gånger jag själv gått runt och känt mig som ett frågetecken för att jag inte förstått vissa begrepp. Detta gör det verkligen tillgängligt för alla, det finns ingen anledning till att inte se den!
Av Sara Granér. Det samhällskritiska med denna typ av humor känns så pricksäkert, vilket det även gjorde i hennes andra verk. Denna satir ligger väldigt mycket i tiden, med sin överdrivna symbolik för att dra det ett steg längre - så att du hajar till och minns det.
Detta är av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Satiren blir stark och slagkraftig när adoptionsfrågor och rasism sätts i sammanhang med något lekfullt som Bingo.
Detta är verkligen en utställning som sätter sin spår och följer med en i tankarna. Så mycket orättvisor som blir belysta och som gör mig oerhört arg! Som sagt: Viktigt, viktigt.
Kulturorientering: vald bok
Jag valde en bok om Performance art eftersom jag aldrig direkt tittat närmare på det tidigare, det har inte intresserat mig särskilt värst och ärligt talat fattar jag oftast inte vad de går ut på (av det lilla jag sett alltså). För ett tag sen var jag på en utställning där det var ett performance och jag kom på mig själv med att verkligen försöka gilla det, hitta något med det som fick mig att känna något. Jag kände mig dock mest bara förvirrad, trött och fick lite lätt huvudvärk eftersom det innefattade mycket jobbiga, skärande ljud som liksom studsade runt i min hjärna på ett ungefär. Jag och Thea roade oss med att studera min systers mycket underhållande minspel när hon iakttog detta från andra sidan rummet, vilket jag insåg blev mer intressant än själva konsten för mig. Såhär i efterhand kände jag mig något respektlös, även om jag faktiskt även engagerade mig ett bra tag i konsten också. Ack, min barnslighet kommer aldrig dö (vilket jag iofs inte hoppas på, förstås!!). Vi kan ju spekulera i att det alltså fick mig att känna något iaf. Det hela fick mig hursom att fundera över vad det är jag inte fastnat för när det gäller performance. Vad är det som händer, på vilket sätt upplever jag denna typ av konst? Finns det något som skulle kunna öppna upp mina ögon mer för detta?
Jag gick alltså till hyllan för Performance art på biblioteket, där det inte fanns överdrivet mycket att välja mellan. En av dem hette dock "re.act.feminsim - a performing archive" av Bettina Knaup & Beatrice Ellen Stammer, vilket fångade mitt intresse.
Boken är alltså som ett arkiv av olika typer feministisk Performance art, under många år från flera delar av världen. Insamlat och presenterat i form av filmer och foton som turnerat runt som en utställning.
"The performative force of the re.act.archive derives from the fact that it is not re-presenting the history of art but re-enacting performance art as a living archive" (s. 36)
Att se Performance live - se film om det - se foton från det - se foton och filmstillbilder i en bok. Vad händer där? Det blir ett annat steg i ledet, och på sätt och vis en annan typ av konst. Taget ur sitt sammanhang.
Många bilder i boken (i kapitlet "Visual essays", jag gillar ordvalen i denna bok!) hade kunnat tolkas som fotokonst, tänkte jag på när jag såg ett foto av en kvinna som stod i ett landskap, med benen nedgrävda upp till låren (Fina Miralles, Dona-Arbre. Sèrie Translacions. 1973). Ett performance som övergår till ett fotografiskt konstverk, när agerandet är över. Detta fick mig i sin tur att tänka på att vi alla kanske gör ett typ av Performance många gånger när vi jobbar med konst, arrangerar ett foto osv. Eller inte, eftersom vi inte definierat det som sådant. Men om fokusen legat där. Då hade det förmodligen varit något annat också. Det går att reflektera så mycket över detta, att sätta konsten i sitt sammanhang, vem som bestämmer vad som är konst, när det blir konst och vilken typ av konst det är.
Mitt assignment som jag utförde på Göteborgs konstmuseum hade kunnat tolkas som ett performance; jag gick omrking och fixade, klippte, arrangerade saker medan andra människor gick omkring och iakttog mig. "Vad gör hon, är det en del av utställningen?" kanske någon tänkte. Vakten som gick förbi ett antal gånger verkade aningens misstänksam mot vad jag höll på med, eftersom hon kom lite närmre för varje gång hon gick förbi, men hon sa aldrig något. Kanske var hon glatt överraskad och nyfiken? Det gjorde mig väldigt nervös men samtidigt upprymd, att ta plats någonstans där jag kanske inte "borde".
När boken behandlade äldre typer av denna konst, där kvinnorna exempelvis mött stort patriarkalt motstånd, var de inte lika väldokumenterade. Detta kändes oerhört sorgligt och orättvist och det var väldigt intressant och väckande att läsa om de olika omständigheterna kring det; för just dessa kvinnor i de olika länderna och kulturerna.
Tanja Ostojić, Sofa for Curator, 2002. Twin Gabriel/Ulf Wrede, Kind als Pinsel (Kooperatorka), 2007. Raeda Saadeh, Vacuum, 2007.
I videon "Vacuum" av Raeda Saadeh (ovan) undersöker konstnären hushållsarbete och kvinnans roll, genom att dammsuga en kulle i Palestina: "This critical approach towards gender also entails an additional political aspect: the conflict of forced displacement." (s. 43).
Boken tar upp flera grupper inom aktivism (Pussy riot, FEMEN) som jag faktiskt läst om tidigare, vilket kändes lugnande på något vis. Jag kunde nu placera in dem även i detta sammanhang och det gav mig ett vidare perspektiv där jag kände att jag inte var så mycket i mörkret som jag först trott. Jag önskar att jag hade haft tid att läsa hela boken från början till slut, eftersom den var ganska tjock och jag kan vara rätt långsam med att processa saker. Det får bli till att låna om den, eller kanske köpa den!
Jag måste ändå säga att denna bok verkligen öppnat mina ögon för Performance Art; även att den fick mig att inse att jag vid tidigare tillfällen faktiskt uppskattat denna typ av konst, men utan att förstå att just det kunde klassas som så. Det är en intressant tanke, vad som händer när vi sätter en stämpel på något - och när vi inte gör det. Vad gör det egentligen för skillnad om vi vet att något är en typ av konst eller om det inte är det, om vi fortfarande kan uppskatta det? För en del har det verkligen ingen betydelse. Det känns plötsligt inte så viktigt att alltid klassificera saker, när det många gånger känns viktigare att det når ut till folk; de som skulle behöva bli nådda av ett visst budskap. Hur det ser det egentligen ut när konsten blir tillgänglig för alla klasser i samhället? Det är något jag önskar hade pratats mer om under min skoltid och det är något jag vill ta med mig vidare in i mitt framtida klassrum.
"The beauty of performance art is to give poetic consistensy and political direction to the outstandingly potent crudeness of life" (Eleonora Fabião, s. 36)
