en processdagbok av hille: oktober 2016

"Under min väg från A till B fick jag tre tecken på att världen inte är densamma som igår."
Världen var inte densamma på vägen till in-ex för den var kallare, den hade plötsligt veganska biskvier från mitt favoritcafé och enligt google hade antalet hemskheter (som hur många barn som dör varje timme) ökat sedan gårdagen.
"Ta dig till en plats där det är mycket rörelse. Ta det ting på den platsen som du upplever som mest stilla, och tillskriv sedan tinget en rörande karaktär"
Vad är stilla i en stad? En hållplats är stilla, och då menar jag alltså själv busskuren. Vad händer om det är den vi får springa efter? Även träden är stilla i jämförelse. Så ett vandrande träd fick det även bli. Här kan vi ana starka influenser från filmen Top Secret (se denna scen) och Sagan om Ringen (enterna).
"Gå ut, öppna ögonen, se världen för första gången. Vad gör den vacker? Gå? Cykla? Hoppa på en spårvagn? Se dig om, det viktigaste är - att du ser."
Till sist tog jag mig en promenad i naturen i Biskopsgården. Såg hösten. Förmultnandet, transformerandet, kontrasterna. Tänkte på hösten som en dramatisk fest som ska synas och höras ordentligt innan den tar slut (och allt bara blir en grå massa i ett antal månader). Jag såg mig om efter saker på marken att plocka med mig hem. Döda ting. Lite beautiful decay tänkte jag. Fick med mig ett gäng växter, lite frukt och en fjäder. Använde sedan detta till att doppa i akryl och trycka på tyg med.

Givna assignments:
"Ge dig ut. Hitta portaler. Bestäm vart de leder."
Jag ville att man med detta assignment skulle måla upp egna världar, små berättelser. Där det kan finnas något som händer bakom varje skruv i en vägg, ner i varje gatubrunn, in i näsborren på killen i reklamaffischen... Att se på sin omgivning med ett helt annat synsätt. Så många nya universum att utforska. Vem blir inte nyfiken på vad som väntar sig bortom näsportalen?
"Ljuden av Göteborg. Lyssna. Vad berättar de?"
Här tänkte jag nog lite i samma banor, att försöka vända och vrida lite på det man tror man vet om en plats, och skapa något nytt där. Om jag lyssnar på ljuden av Göteborg, vad säger de mig då? Kan jag göra en historia av detta? Eller är det mer som en känsla, eller en form? Beroende på vad vi är för typ av person och hur vi använder oss av våra sinnen kan det egentligen bli vad som helst, och det är det som gör det så spännande.

De två första dagarna kände jag inte att jag tog ut svängarna så mycket, eftersom jag ändå använde mig av ett tillvägagångssätt som jag kände mig trygg i (behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, men jag gillar att utmana mig själv) eftersom jag dag 1 inte var på topp och dag 2 var under tidspress. Dag 2 blev det då till trots lite av en utmaning, eftersom jag brukar lägga ner betydligt mycket mer tid när jag tecknar i vanliga fall. Dessutom hade jag väldigt roligt! I det sista assignmentet jag fick märker jag hur jag istället blev intresserad av att undersöka hur dessa ting skulle te sig, i detta fall som tryck på tyg - vad de skapade för mönster, vad det gav dem för extra dimension på något sätt. Jag brydde mig inte längre om hur resultatet skulle bli, eller snarare om det skulle bli något konkret. Det handlade mer om att hitta ett ting som förvandlades till något annat när det kom i kontakt med färg och tyg. Att det sedan blev någon slags helhet var bara en bonus.

Jag kan se olika humör, olika dagar med olika känslor, när jag tittar på mina assignments. Jag ser en utveckling.
Det är väl så med allt man tar sig an. Ena dagen kan man finna något väldigt roligt och lekfullt i utforskandet, men nästa dag kanske börjar dåligt och sätter stämningen för resten av dagen. Jag tänker att vi inte alltid kan prestera, men hur svårt det kan vara att släppa det. Det som är så skönt med assignments är allt som de är och ska stå för. Släpp prestationsångesten, bara göra. Skapa något du aldrig trodde du skulle göra. Skapa för dig, inte för att du ska leva upp till något eller för att det måste bli snyggt. Låt det bli som det blir.
Släpper man den någonsin helt, prestationsångesten? Jag har svårt att se att jag själv kommer kunna göra det, men numera ligger det snarare i "kommer det kunna bli något vettigt av det här, som jag kan förklara med ord kring hur jag tänkt?" än att det måste bli något estetiskt tilltalande (vilket förstås är oerhört individuellt i sig) som det var mycket förr.
Jag tänker på elever som väljer att inte genomföra de idéer som de vill, för att de känner att läraren vill se något annat. Efter var denne har för "smak". Jag tror att övningar i andan av assignments skulle behövas för att de ska kunna känna att det inte finns något som är fel, och att det är viktigt att det blir samtal kring det också. Vad man har upptäckt, hur vägen dit såg ut, ett synliggörande av hur en process kan gå till på olika sätt och hur den styr var vi hamnar. Att göra processen till det spännande för att verkligen visa på dess väsentlighet. Det kräver förstås en ordentlig genomgång med exempel och samtal, konkretisera och tydliggöra kring vad det är som eftersöks i denna typ av kreativa arbete, för att eleverna ska kunna se meningen i det och förstå vad det är de ska göra. Men det kanske säger sig självt. Det kanske även skulle vara bra att testa sig fram för att se hur mycket av uppgiften som behöver vara styrd, vilka ramar ska sättas, och vad händer när vi lämnar detta öppet men inte det här? Mycket känns som att det fungerar i mitt huvud, men är svårare i praktiken. Det är väl förstås något man får pröva sig fram till för att se vad som går vägen. Det viktiga är väl att vara så tydlig som möjligt och att försöka ge en klar bild av vad de kan få ut av det, och alla möjliga vägar det går att ta, som sagt.