I torsdags hade vi föreläsning med Tarja Karlsson Häikiö.
Det var flera saker som jag tyckte var intressant och tänkte lite extra kring, som jag även läst om i kurslitteraturen (Löfstedt, Vygotskij) de senaste dagarna.
Exempel på sådant som följde med mig efter föreläsningen (och seminariet) var det som Tarja nämnde om vårt visuella seende, och hur vi alla använder våra sinnen olika mycket, men att den visuella kunskapen då är grundläggande i allt. Hur vi delvis kan ärva det från våra föräldrar, men också hur omgivningarna och vänskapskretsen spelar in. I retrospekt känns det väldigt påtagligt hur saker artat sig genom åren, hur det kom sig att jag intresserade mig för konsten så som jag gjort. Jag kan på något vis föreställa mig en lång gyllene tråd som sträcker sig genom åren, med knutar och andra trådar som binds samman med den; allt som skapar en livslång process av kreativitet och skapande som lett mig fram just hit, med just dessa förutsättningar... Med just det jag plockade upp på vägen. När jag lägger fram det sådär så låter det hemskt klichéartat, men jag kan nog inte beskriva det på ett bättre sätt. Hur som helst så var det även det jag läste i Löfstedts bok, om socialt koefficient (om jag förstår det rätt) som fick mig att reflektera över detta. Alltså att vi lär oss av vår tids formspråk, vänners inflytande på oss och vi på dem, alla olika influenser som gör oss till det vi är i vårt bildskapande.
Senare under seminariet var vi indelade i flera grupper och vid ett tillfälle så pratade vi i gruppen om det visuella seendet, och hur flera av oss kunde liksom se framför oss var vissa saker ligger i ett hem (som exempelvis någon annan letar efter men inte hittar), hur vi märker detaljer i rum eller på andra platser som andra inte snappat upp. Eller när man pratar med gamla vänner och minns helt olika saker från ett tillfälle.
Jag tycker det är väldigt intressant det där, hur olika vi kan använda våra sinnen och vad som drar blicken till något för någon, men inte för någon annan.
En frågeställning jag hade förberett men inte fick chansen att diskutera under seminariet (men under en fika istället) var om hur färger kan uppfattas, från ett stycke ur Vygotskijs bok. Det här med att svart kan förknippas med sorg, vitt med glädje, ljusblått med lugn och rött med uppror. Nu minns jag inte längre hur min frågeställning var, men den handlade iaf om hur färger uppfattas i andra kulturer än just de med kopplingar till det "västerländska", eftersom det kändes som att han utgick en del från det i sin text. Beroende på vem som tittar på konstverket, så känner vi olika saker och tolkar på olika sätt. Iofs gör vi ju det även om vi inte kommer från olika kulturer, men det är ändå en intressant tanke hur vi exempelvis tolkar färgen röd, beroende på var vi växt upp.
Något annat som fångade mitt intresse var också det här med hur barn tecknar en hel historia på ett papper; jag kom att tänka på teckningar jag själv gjorde när jag var liten, med alla möjliga äventyr och vardagliga händelser som spelade ut sig över dem. Jag tror det finns inspelat på kassettband till och med, ett tillfälle när jag berättar de olika delarna av min teckning och allt som händer i den. Det är ett väldigt fint sätt att berätta på kan jag tycka, och det fick mig att dra paralleller till serieteckning (som jag även blev glad att höra att andra hade kopplat till, senare under seminariet), särskilt med tanke på att vi hade haft föreläsning med Henri Gyllander om serieteckning dagen innan.
Vi diskuterade det i gruppen under seminariet, hur serieteckning borde få ta större plats i skolan. Kanske att t.ex historieböcker skulle gynnas av att ha seriestrippar som förklarar olika historiska händelser, då vissa illustrationer i böckerna inte alltid tillför så mycket som vore önskvärt. Vi tänkte att det kanske vore ett sätt att hjälpa eleverna komma ihåg det de läst bättre, om de kunde koppla det till serierna, koppla ihop orden och bilderna. Kanske med någon rolig twist eller tankeställare då.
Serieteckning var något jag själv saknade väldigt mycket under mina skolår. Jag kan minnas ett tillfälle under mellanstadiet vi fick syssla med serier på bildlektionen, och något tillfälle på gymnasiet (det hindrade mig dock inte från att teckna serier på egen hand, förstås). Det är helt klart något jag tycker borde få ta större plats, som sagt. Tror det kan göra väldigt mycket för lärandet, bild- och skriftspråk som det ju handlar om.
Så himla bra kombo det är ändå!
Egentligen har jag fler tankar, men tror att jag sparar det till en annan gång, innan detta blir en hel följetång. klart slut!
