Tankar
Hur blir det när jag analyserar något jag själv skapat? Det blir förstås väldigt vinklat och färgat av vad jag själv redan vet. I detta sammanhang ska det vara ett exempel på en tolkning av något, hur jag läser symboler med min bakgrund osv. Detta räcker kanske för att göra en poäng. Det ligger ändå något i att tolka sitt eget när man även kan avläsa verket som ett självporträtt. Det blir en analys av varför jag valt att göra på detta viset. Mina inre bilder och föreställningar, min inre bildvärld tycker att detta symboliserar eller för tankarna åt ett visst håll, men varför? Jag tänker att det är här det sociokulturella perspektivet också kommer in. Detta är färger och former jag samlat på mig och även en stil jag utvecklat genom åren, med allt jag fått med mig. Från barndom, gymnasietiden där jag kan se influenser från såväl konstnärer som vänner och lärares påverkan. Från min tid på folkhögskola med fördjupande inom färg och form. Från mina år på högskolan, när jag studerade grafisk design och fick lära mig mer om visuell kommunikation. Allt runtomkring mig. Den konst jag omger mig av, de vänner jag har och vad de skapar, den musik jag lyssnar på, de filmer jag ser. Det multimodala ringar in allting. Från allt jag påverkas av socialt och hittar inspiration i, att även kunna använda sig av så många olika sätt för att lära sig något, för att uttrycka något. Det sluter cirkeln på något vis. Jag tänker på min pop-up-bok. Vad har den för yta, för struktur, hur känns den? Det taktila. Hur låter den när jag öppnar den, och vad förmedlar det till den som öppnar den? Vad har jag använt mig av för färg- och formspråk? Och är det inte något visst med att använda sig av ett bokformat, där man oftast förväntar sig att det ska finnas text, utan att använda sig av text. Om det finns en titel på boken, vad tillför den? Tolkar man den annorlunda än om det inte hade varit en titel? Hur mycket ska man lämna osagt, lämnas till tolkning, hur mycket behöver man förklara? Det är förstås upp till en själv som den som skapar. Men idén om att låter betraktaren först tolka och sedan ge mer information om verket för att fylla i eller skapa fler tankar och reflektioner är ändå något jag uppskattar, när jag själv tittar på konst.
Åter till det här med att tolka något man själv skapat. En semiotisk analys av ett eget verk. Jag tänker att det kan bli intressant om jag försöker analysera verket på ett sätt där jag kan upptäcka ytterligare symbolik genom att läsa på om vad det kan innebära, med hjälp av symbollexikon och liknande. För att ytterligare stärka det här om att jag har skapat något utifrån mina egna erfarenheter, uppfattningar om vad jag förmedlar osv. Kanske kan jag upptäcka vad det kan symbolisera i andra kulturer eller från andra synvinklar, som jag inte ens tänkt på. Och ge verket ytterligare en dimension.
16/4
Vad är det jag egentligen vill göra? Att förmedla budskap genom det abstrakta, att skapa något med mina händer, något taktilt och något som är i en retroteknik? För det är väl det jag sysslar med om jag bryter ner det. Jag har även funderat på att ha en extra lucka i min stora pop-up, något som man inte ser först. Först möts man av färgerna och formerna, sedan upptäcker man att det finns något mer som går att öppna och där är något helt annat. Som att först kanske man känner något, eller tolkar formerna på ett visst sätt, men detta ändras något genom att man öppnar luckan. Som att man måste omvärdera det man ser, sig själv och hur man tolkar något. Så som vi ständigt får göra när vi läser av det vi ser, och ju mer vi får veta vad något handlar om, eller inte handlar om, så ändrar vi också uppfattning och tankar om det vi ser.
Jag pratade även med Ann-Louise under våran handledning (12/4) om det här med att förmedla känslor. Hur kan man förmedla en känsla på ett abstrakt vis? Detta är något som jag alltid har haft väldigt svårt för. Men efter lite tänkande kring detta har jag kommit fram till att det inte behöver vara så svårt som jag tänker mig, och att jag måste släppa på känslan av att verka för övertydlig i mitt budskap (det jag ständigt är rädd för när jag använder symboler eller ska förmedla något med det jag skapar). Som Ann-Louise sa, bara för att jag tänker att något är övertydligt i det jag skapar, så behöver det inte vara det för alla andra, eftersom vi tolkar på så olika sätt. Hur uttrycker jag känslan av att alla känslor överväldigar mig? Vad skapar så många olika känslor för färg, om man blandar dem? Vad har de för form? Jag ser framför mig ett hav, vågor som försöker svälja mig. Jag antar att jag tänker på uttrycket “att drunkna i sina känslor”. Känslohav. Känslostorm. Ett hav är ju dock inte abstrakt. Fast det går väl att skapa något som ger känslan av ett hav även om det inte är tydligt först.
"Abstrakt hav" 1963, av Tove Jansson. Här är har vi något abstrakt som ändå för tankarna till havet, även när jag inte vet om titeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar