"Under min väg från A till B fick jag tre tecken på att världen inte är densamma som igår."
Världen var inte densamma på vägen till in-ex för den var kallare, den hade plötsligt veganska biskvier från mitt favoritcafé och enligt google hade antalet hemskheter (som hur många barn som dör varje timme) ökat sedan gårdagen.
"Ta dig till en plats där det är mycket rörelse. Ta det ting på den platsen som du upplever som mest stilla, och tillskriv sedan tinget en rörande karaktär"
Vad är stilla i en stad? En hållplats är stilla, och då menar jag alltså själv busskuren. Vad händer om det är den vi får springa efter? Även träden är stilla i jämförelse. Så ett vandrande träd fick det även bli. Här kan vi ana starka influenser från filmen Top Secret (se denna scen) och Sagan om Ringen (enterna).
"Gå ut, öppna ögonen, se världen för första gången. Vad gör den vacker? Gå? Cykla? Hoppa på en spårvagn? Se dig om, det viktigaste är - att du ser."
Till sist tog jag mig en promenad i naturen i Biskopsgården. Såg hösten. Förmultnandet, transformerandet, kontrasterna. Tänkte på hösten som en dramatisk fest som ska synas och höras ordentligt innan den tar slut (och allt bara blir en grå massa i ett antal månader). Jag såg mig om efter saker på marken att plocka med mig hem. Döda ting. Lite beautiful decay tänkte jag. Fick med mig ett gäng växter, lite frukt och en fjäder. Använde sedan detta till att doppa i akryl och trycka på tyg med.
Givna assignments:
"Ge dig ut. Hitta portaler. Bestäm vart de leder."
Jag ville att man med detta assignment skulle måla upp egna världar, små berättelser. Där det kan finnas något som händer bakom varje skruv i en vägg, ner i varje gatubrunn, in i näsborren på killen i reklamaffischen... Att se på sin omgivning med ett helt annat synsätt. Så många nya universum att utforska. Vem blir inte nyfiken på vad som väntar sig bortom näsportalen?
"Ljuden av Göteborg. Lyssna. Vad berättar de?"
Här tänkte jag nog lite i samma banor, att försöka vända och vrida lite på det man tror man vet om en plats, och skapa något nytt där. Om jag lyssnar på ljuden av Göteborg, vad säger de mig då? Kan jag göra en historia av detta? Eller är det mer som en känsla, eller en form? Beroende på vad vi är för typ av person och hur vi använder oss av våra sinnen kan det egentligen bli vad som helst, och det är det som gör det så spännande.
De två första dagarna kände jag inte att jag tog ut svängarna så mycket, eftersom jag ändå använde mig av ett tillvägagångssätt som jag kände mig trygg i (behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt, men jag gillar att utmana mig själv) eftersom jag dag 1 inte var på topp och dag 2 var under tidspress. Dag 2 blev det då till trots lite av en utmaning, eftersom jag brukar lägga ner betydligt mycket mer tid när jag tecknar i vanliga fall. Dessutom hade jag väldigt roligt!
I det sista assignmentet jag fick märker jag hur jag istället blev intresserad av att undersöka hur dessa ting skulle te sig, i detta fall som tryck på tyg - vad de skapade för mönster, vad det gav dem för extra dimension på något sätt. Jag brydde mig inte längre om hur resultatet skulle bli, eller snarare om det skulle bli något konkret. Det handlade mer om att hitta ett ting som förvandlades till något annat när det kom i kontakt med färg och tyg. Att det sedan blev någon slags helhet var bara en bonus.
Jag kan se olika humör, olika dagar med olika känslor, när jag tittar på mina assignments. Jag ser en utveckling.
Det är väl så med allt man tar sig an. Ena dagen kan man finna något väldigt roligt och lekfullt i utforskandet, men nästa dag kanske börjar dåligt och sätter stämningen för resten av dagen. Jag tänker att vi inte alltid kan prestera, men hur svårt det kan vara att släppa det. Det som är så skönt med assignments är allt som de är och ska stå för. Släpp prestationsångesten, bara göra. Skapa något du aldrig trodde du skulle göra. Skapa för dig, inte för att du ska leva upp till något eller för att det måste bli snyggt. Låt det bli som det blir.
Släpper man den någonsin helt, prestationsångesten? Jag har svårt att se att jag själv kommer kunna göra det, men numera ligger det snarare i "kommer det kunna bli något vettigt av det här, som jag kan förklara med ord kring hur jag tänkt?" än att det måste bli något estetiskt tilltalande (vilket förstås är oerhört individuellt i sig) som det var mycket förr.
Jag tänker på elever som väljer att inte genomföra de idéer som de vill, för att de känner att läraren vill se något annat. Efter var denne har för "smak". Jag tror att övningar i andan av assignments skulle behövas för att de ska kunna känna att det inte finns något som är fel, och att det är viktigt att det blir samtal kring det också. Vad man har upptäckt, hur vägen dit såg ut, ett synliggörande av hur en process kan gå till på olika sätt och hur den styr var vi hamnar. Att göra processen till det spännande för att verkligen visa på dess väsentlighet. Det kräver förstås en ordentlig genomgång med exempel och samtal, konkretisera och tydliggöra kring vad det är som eftersöks i denna typ av kreativa arbete, för att eleverna ska kunna se meningen i det och förstå vad det är de ska göra. Men det kanske säger sig självt. Det kanske även skulle vara bra att testa sig fram för att se hur mycket av uppgiften som behöver vara styrd, vilka ramar ska sättas, och vad händer när vi lämnar detta öppet men inte det här? Mycket känns som att det fungerar i mitt huvud, men är svårare i praktiken. Det är väl förstås något man får pröva sig fram till för att se vad som går vägen. Det viktiga är väl att vara så tydlig som möjligt och att försöka ge en klar bild av vad de kan få ut av det, och alla möjliga vägar det går att ta, som sagt.
tisdag 18 oktober 2016
torsdag 13 oktober 2016
assignment 13/10
"Gå ut, öppna ögonen, se världen för första gången. Vad gör den vacker? Gå? Cykla? Hoppa på en spårvagn? Se dig om, det viktigaste är - att du ser."
onsdag 12 oktober 2016
assignment 12/10
"Ta dig till en plats där det är mycket rörelse. Ta det ting på den platsen som du upplever som mest stilla, och tillskriv sedan tinget en rörande karaktär"
Alternativt:
tisdag 11 oktober 2016
assignments till...
Jesper 13/10: Ljuden av Göteborg. Lyssna. Vad berättar de?
assignment 11/10
"Under min väg från A till B fick jag tre tecken på att världen inte är densamma som igår."
söndag 25 september 2016
verkstadsveckan: animation. "kluster"
Under denna verkstadsveckan hade jag animation. Vi testade på flipbook!
Vi började bl.a med att teckna våra namn på post-its likt ovan.
Sedan gav jag mig på ett lite längre projekt (som tog en evighet men var himla kul!) med tema "kluster". Det blev en liten varelse som försvarar sina björnbär. Klase, kluster, nånting. Tyckte dock att det var ganska svårt att bläddra så det gick att se hela animationen på en gång, och bestämde mig därför att ta ett foto av varje sida och klippa ihop till en gif:
Voilà!
Vi började bl.a med att teckna våra namn på post-its likt ovan.
Sedan gav jag mig på ett lite längre projekt (som tog en evighet men var himla kul!) med tema "kluster". Det blev en liten varelse som försvarar sina björnbär. Klase, kluster, nånting. Tyckte dock att det var ganska svårt att bläddra så det gick att se hela animationen på en gång, och bestämde mig därför att ta ett foto av varje sida och klippa ihop till en gif:
Voilà!
måndag 5 september 2016
måndag 16 maj 2016
Gestaltning - det sista
Ser nu att den hänger lite snett. Nåväl. Ansikte i profil med en scen, bakom ett skirt tyg. Detta blev min sista del, den som handlar om att "gå in i rollen som en extrovert person". En karaktär som är social tar plats på scenen.
... och de andra två.
Upphängt! Bestämde mig även för ett extra tyg bakom. Kändes lite tomt utan det.
lördag 14 maj 2016
gestaltning: sista veckan
Jag fortsätter blogga här för att ha lite tankar och anteckningar samlade på ett ställe. Jag har läst nästan hela "Introvert - den tysta revolutionen" av Linus Jonkman nu. Den är ju väldigt mycket från hans eget perspektiv, så det blir en hel del prat om att introverta tänker si och så om det här och det där, detsamma för extroverta, men det säger sig självt att det inte gäller alla bara för det. Jag måste ändå säga att den tar upp en del saker som jag inte riktigt reflekterat över innan. T.ex att en del introverta kan ha svårt att sitta rakt upp och ner framför en person där det förväntas att man ska se varandra mycket i ögonen när man pratar (tänker spontant på betygssamtal och arbetsintervjuer), eftersom man kanske har ett behov av att titta bort eller att blunda för att kunna visualisera det man pratar om. Att hålla ögonkontakt "lagom mycket" och läsandet av uttryck, minspel, kroppsspråk kan ta över så det sägs inte blir det man minns.
Även att en del introverta kanske har "skämt på lager" för att lätta upp stämningen när de ska tala om något. Lite sådär så att det ska verka som ett spontant skämt men som egentligen är väldigt inövat. Defusing the tention. Det knyter tillbaka till det här med skådespelet, att gå in i en roll med mer extroverta drag, som jag pratat om innan.
Vad är det jag vill åt här? En hyllning till introverta, det eftertänksamma, och ett ifrågasättande av hur extrovert man egentligen behöver vara. Hur man kanske hanterar det. Att vända på det. En studie av hur det bemöts. I skolan t.ex. Börjar det bli mer accepterat att vara introvert? Vad som är normer i samhället går förstås i vågor. I många icke-västerländska (om vi ska generalisera) länder är det norm att vara mer introvert.
Vad kan jag ha för litteratur till min rapport? Jag har fortfarande inte funnit styrkan att hitta något att använda mig av. Borde väl kika på läroplanen osv som vi pratade om på handledningen. Hur betygsätter vi tystlåtna elever?
Hur det introverta är representativt i konsten, i bilden?
Nu vet jag inte riktigt vart jag är på väg med detta.
Jag tycker om talet tre. Just throwing it out there. Jag vill att min gestaltning ska ha tre delar som ändå är en.
Jag tänker mig ett tyg, ett genomskinligt, där det träder fram något.
Jag hittade ett sådant tyg. Jag ville ha något med nyanserna från det andra jag skapat.
Tillbaka till scenen, med den extroverta karaktären. Den ska ta plats någonstans där i det genomskinliga tyget! Vi får se hur detta artar sig, det börjar bli ont om tid nu.
Även att en del introverta kanske har "skämt på lager" för att lätta upp stämningen när de ska tala om något. Lite sådär så att det ska verka som ett spontant skämt men som egentligen är väldigt inövat. Defusing the tention. Det knyter tillbaka till det här med skådespelet, att gå in i en roll med mer extroverta drag, som jag pratat om innan.
Vad är det jag vill åt här? En hyllning till introverta, det eftertänksamma, och ett ifrågasättande av hur extrovert man egentligen behöver vara. Hur man kanske hanterar det. Att vända på det. En studie av hur det bemöts. I skolan t.ex. Börjar det bli mer accepterat att vara introvert? Vad som är normer i samhället går förstås i vågor. I många icke-västerländska (om vi ska generalisera) länder är det norm att vara mer introvert.
Vad kan jag ha för litteratur till min rapport? Jag har fortfarande inte funnit styrkan att hitta något att använda mig av. Borde väl kika på läroplanen osv som vi pratade om på handledningen. Hur betygsätter vi tystlåtna elever?
Hur det introverta är representativt i konsten, i bilden?
Nu vet jag inte riktigt vart jag är på väg med detta.
Jag tycker om talet tre. Just throwing it out there. Jag vill att min gestaltning ska ha tre delar som ändå är en.
Jag tänker mig ett tyg, ett genomskinligt, där det träder fram något.
Jag hittade ett sådant tyg. Jag ville ha något med nyanserna från det andra jag skapat.
Tillbaka till scenen, med den extroverta karaktären. Den ska ta plats någonstans där i det genomskinliga tyget! Vi får se hur detta artar sig, det börjar bli ont om tid nu.
onsdag 4 maj 2016
tisdag 3 maj 2016
Gestaltning - makt - v.18
En vän sa detta till mig häromdan. Kanske är det något jag kan använda mig av.
Igår fick jag tag på boken "Introvert - den tysta revolutionen" men har knappt hunnit öppna den än, så det återstår att se vad jag får för användning av den.
Annars blir jag lite stressad över att försöka hitta någon "vetenskaplig litteratur" till rapporten, men försöker att inte tänka för mycket på det. Det får väl komma senare.
Jag har iaf läst/pratat med folk om MBTI, de 16 personlighetstyperna en hel del de senaste dagarna, eftersom det fascinerar mig väldigt mycket.
Jag har testfotat lite av min projicering! Kom ju fram till att jag ville använda mig av "sådant jag aldrig fått höra" istället för sådant som en kanske fått höra, under sin uppväxt etc. "ta mer plats" osv. (vill tacka Malin för "starta enmanskör"!)
Bara ett väldigt snabbt test. Pratbubblorna och den skrapiga bakgrunden var mest bara för att se hur väl det vita/färg/mönster skulle synas. Idag ska jag fota min modell! Får se om jag lyckas på första försöket eller om jag kommer vilja experimentera med lite annat i kombination till projiceringen. Vet inte riktigt än.
Det var nog det jag hade att säga i nuläget.
onsdag 27 april 2016
Gestaltning - makt - v.17
Sedan förra veckan har jag kommit igång ordentligt och redan skapat min "första del" av det hela - jag är nämligen väldigt peppad på att göra en serie med verk där jag utforskar temat i olika tekniker!
Jag kollade även upp lite tips jag fick; det visade sig att jag hade blandat ihop lite saker. Jag trodde att jag hade kollat in boken "Den tysta revolutionen" och att det fanns ett Ted talks med en kvinna som pratade om den, men det visar sig att denna video handlade om boken "Quiet: The Power of Introverts in a World That Can't Stop Talking". Jag blev lite pessimistiskt inställd när jag insåg detta eftersom jag personligen: 1. är skeptisk till sådant som låter som självhjälpsböcker och 2. sådant som verkar "för amerikanskt", om ni hänger med i min tankegång. Kan inte riktigt sätta ord på vad det är, men det är väl något visst med "the american way" som känns provocerande för mig. Nåja. Jag kollade iaf på den.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den, mer än att den fick mig att reflektera rätt mycket om min egen uppväxt och hur jag blev den jag är (deep stuff). Jag började också fundera över varför jag gör denna gestaltning..? Det kan nog ha att göra med att det är något jag känner att jag behöver göra (även om jag verkligen tycker att saker inte alltid måste ha en större mening när en skapar). Men jag har inte riktigt landat i dessa tankar än.
Tänkte försöka få tag på boken "Den tysta revolutionen" de kommande dagarna och se om den kan ge mig något.
Jag har som sagt gjort en första del av min gestaltning. Hemma började jag skissa på en illustration med en person som skyddar sitt introverta jag, men fick inte riktigt feeling för det. Jag stack till HDK och upptäckte att jag hade sal 305 för mig själv! Det var nog precis vad jag behövde för att sätta igång och sedan flöt det bara på, även när jag fick sällskap. Det blev istället min idé om en person som är transparent, där du kan se den introverta inuti.
Jag ville ha kontraster, det lugna med tid för tankar gentemot rörelser och händelser med mycket intryck. Jag började med ganska rena ytor där jag ville försöka utmana mig själv i mitt uttryckssätt. Jag blev inte riktigt nöjd med det och kände att det behövde hända mer i bakgrunden. Jag tog inspiration från designstudenternas utställning av mönster i korridoren utanför och började måla dit det röda. Nu fick jag istället en dekorativ känsla av det hela, vilket inte riktigt var där fokusen skulle ligga. Jag tänkte på det här med att våga förstöra det jag gör och gick loss på bakgrunden med lila, lät allting flyta ut lite mer. Det kändes dock fortfarande som det behövdes något tydligare för att visa på rörelserna i omgivningen och då kändes silhuetter av människor som det mest självklara.
Behöver silhuetterna vara tydligare?
Akvarell, posca-pennor, torrpastell. I A3.
Tillfreds.
Jag insåg sen att målningen känns religiös på något sätt? Eller är det bara jag? Jag vet inte riktigt hur det blev så. Posen och händerna, kanske lite anspelningar på himmel/helvete i färgvalet. Om jag döper den till "introvert" kan nog de flesta förstå innebörden. Lämnar jag den titellös kanske det inte blir lika tydligt? Det är intressant det här med att förklara verk eller att välja att inte göra det, lämna allt öppet. Makten i det.
Hur ska jag gå vidare nu då? Jag går i tankar om att ta foton där jag projicerar ord på en person, ord som introverta fått höra, som jag skrev om i förra inlägget. Nu är frågan om jag ska använda mig av en overhead med handskrivna ord på ett oh-papper, eller om jag ska göra det hela digitalt med hjälp av projektor. Jag behöver också samla in ord. Undrar om det kommer bli väldigt mycket samma typer av ord? Jag får fråga runt lite kanske.
Jag kollade även upp lite tips jag fick; det visade sig att jag hade blandat ihop lite saker. Jag trodde att jag hade kollat in boken "Den tysta revolutionen" och att det fanns ett Ted talks med en kvinna som pratade om den, men det visar sig att denna video handlade om boken "Quiet: The Power of Introverts in a World That Can't Stop Talking". Jag blev lite pessimistiskt inställd när jag insåg detta eftersom jag personligen: 1. är skeptisk till sådant som låter som självhjälpsböcker och 2. sådant som verkar "för amerikanskt", om ni hänger med i min tankegång. Kan inte riktigt sätta ord på vad det är, men det är väl något visst med "the american way" som känns provocerande för mig. Nåja. Jag kollade iaf på den.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den, mer än att den fick mig att reflektera rätt mycket om min egen uppväxt och hur jag blev den jag är (deep stuff). Jag började också fundera över varför jag gör denna gestaltning..? Det kan nog ha att göra med att det är något jag känner att jag behöver göra (även om jag verkligen tycker att saker inte alltid måste ha en större mening när en skapar). Men jag har inte riktigt landat i dessa tankar än.
Tänkte försöka få tag på boken "Den tysta revolutionen" de kommande dagarna och se om den kan ge mig något.
Jag har som sagt gjort en första del av min gestaltning. Hemma började jag skissa på en illustration med en person som skyddar sitt introverta jag, men fick inte riktigt feeling för det. Jag stack till HDK och upptäckte att jag hade sal 305 för mig själv! Det var nog precis vad jag behövde för att sätta igång och sedan flöt det bara på, även när jag fick sällskap. Det blev istället min idé om en person som är transparent, där du kan se den introverta inuti.
Jag ville ha kontraster, det lugna med tid för tankar gentemot rörelser och händelser med mycket intryck. Jag började med ganska rena ytor där jag ville försöka utmana mig själv i mitt uttryckssätt. Jag blev inte riktigt nöjd med det och kände att det behövde hända mer i bakgrunden. Jag tog inspiration från designstudenternas utställning av mönster i korridoren utanför och började måla dit det röda. Nu fick jag istället en dekorativ känsla av det hela, vilket inte riktigt var där fokusen skulle ligga. Jag tänkte på det här med att våga förstöra det jag gör och gick loss på bakgrunden med lila, lät allting flyta ut lite mer. Det kändes dock fortfarande som det behövdes något tydligare för att visa på rörelserna i omgivningen och då kändes silhuetter av människor som det mest självklara.
Behöver silhuetterna vara tydligare?
Akvarell, posca-pennor, torrpastell. I A3.
Tillfreds.
Jag insåg sen att målningen känns religiös på något sätt? Eller är det bara jag? Jag vet inte riktigt hur det blev så. Posen och händerna, kanske lite anspelningar på himmel/helvete i färgvalet. Om jag döper den till "introvert" kan nog de flesta förstå innebörden. Lämnar jag den titellös kanske det inte blir lika tydligt? Det är intressant det här med att förklara verk eller att välja att inte göra det, lämna allt öppet. Makten i det.
Hur ska jag gå vidare nu då? Jag går i tankar om att ta foton där jag projicerar ord på en person, ord som introverta fått höra, som jag skrev om i förra inlägget. Nu är frågan om jag ska använda mig av en overhead med handskrivna ord på ett oh-papper, eller om jag ska göra det hela digitalt med hjälp av projektor. Jag behöver också samla in ord. Undrar om det kommer bli väldigt mycket samma typer av ord? Jag får fråga runt lite kanske.
onsdag 20 april 2016
Gestaltning - makt - v.16
Som jag sa förra veckan så blev det lätt att jag hellre fokuserade på vad jag ville använda för teknik än att komma på vad jag faktiskt är ute efter här. Jag satte mig därför och skrev ner associationsord till det jag hittills snuddat vid.
Förväntningar, att inte passa in, "duktig flicka", oroväckande element, att förstöra något vackert, bryta normer, introvert - skådespelet, något på insidan som inte visas utåt, begränsningarna.
Jag satte mig sedan och pratade med några vänner om vad som gjorde dessa ord och meningar intressanta för mig och vad som kändes mest lockande att ta tag i just nu.
Jag råkade nämligen hamna på en blogg för några dagar sen, där jag kände igen mig väldigt mycket i det som skrevs (ska se om jag hittar länken). Ett inlägg handlar om att vara en introvert person där sociala situationer blir till ett skådespel, att behöva plocka fram en karaktär som är extrovert. Det var något med att ständigt få höra "men var bara dig själv" - när detta kanske egentligen betyder att du inte alls skulle vara där då, på det sociala eventet, utan sitta hemma i soffan istället. Är du en introvert person ska du helst sträva efter att vara eller verka mer som en extrovert person.
Det var något i detta som kändes viktigt och samtidigt lite läskigt att utforska, och jag tror att det var delvis något jag var ute efter i fotot med basebollträet, med hjälp av grova kontraster. Att gömma undan något du är för att visa upp en annan yta, något som tar extremt mycket kraft och energi att ständigt upprätthålla. De sociala reglernas makt.
"I am figuring out which parts of my personality are mine
and which ones I created to please you" - stycke ur en dikt av Lora Mathis.
Jag har funderat en del över vad som tar emot för mig också, det här med bekvämlighetszonen. Försiktigheten osv. Jag tror att just nu handlar det nog om att jag lätt blir personlig i allt jag tar mig an, och att få det studerat och kommenterat känns jobbigt att förhålla sig till; snarare än att jag skulle behöva "gå loss på saker". Jag tror inte att det är så "jag" att slå sönder saker, och ska det behöva vara det när jag ändå testat och inte hittat något där?
Hursomhelst, när jag haft redovisningar eller utställningar förr har jag (insett ganska nyligen att jag) undvikt kommentera eller sagt minsta möjliga om det jag skapat. Jag har helt enkelt inte tyckt om att öppna upp mig om saker, men jag testar på det (just i detta nu ju!) för att se om det är något jag behöver göra.
När det kommer till hur jag skulle kunna gestalta allt detta så fick jag faktiskt väldigt många idéer. Jag funderade över hur jag skulle kunna göra en typ av transparens där du ser igenom den extroverta karaktären, in till den introverta.
Jag sökte på "transparent art" på pinterest för att hitta inspiration. Några foton från ett performance av konstnären Imme Van Der Haak fångade mitt intresse:
Att "klä sig i någon annan" och dansa runt.
Jag fick en idé om att göra en tavla med en person och att sedan ha en transparent person som hänger framför, i form av den här rollen som den extroverta som ett extra lager. Vet dock inte riktigt vad det skulle vara för material. Målat på ett tunt tyg?
Även att framställa något där en genomskinlig person skyddar en annan, "här finns inget att se".
Eller en målning av en person som fadar ut till en silhuett, med en annan person inuti.
En annan idé är att fota en person som har text projicerad över sig, där det står sådant som introverta kanske fått höra hela sitt liv. "Du behöver ta mer plats i klassrummet", "du bara bailar jämt", "kan hen ens prata?".
Det går ju också att bygga upp en modell av ett rum, som ett tittskåp, där det utspelar sig något. "instängd i det sociala rummet". Kanske en massa folk där några sticker ut på något sätt. Med papper? Lera?
Ett tag funderade jag även på det här med självhjälps-böcker för introverta, hur jag skulle kunna vända på det så att det istället för att hjälpa introverta att bli mer extroverta så kunde det vara en bok om hur extroverta blir mer introverta? Jag säger inte att alla sådana böcker försöker få introverta att bli mer extroverta, det handlar kanske mest om hur du kan få hjälp att hantera livet när det förväntas att vara extrovert. Men det vore något intressant och lite provocerande i att förespråka fler introverta människor i en värld där det ofta hyllas att vara utåtriktad. Vet dock inte hur jag skulle gå vidare med detta i så fall. En bok med serier där du får tips om att vara mer introvert?
Jag har som sagt en hel del idéer nu och det känns som en enorm lättnad! Jag kommer nog börja idag med att göra en illustration av den genomskinliga personen som skyddar sitt introverta jag, bara för att få en trygg ingång på det hela. Sedan får vi se hur jag går vidare.
Förväntningar, att inte passa in, "duktig flicka", oroväckande element, att förstöra något vackert, bryta normer, introvert - skådespelet, något på insidan som inte visas utåt, begränsningarna.
Jag satte mig sedan och pratade med några vänner om vad som gjorde dessa ord och meningar intressanta för mig och vad som kändes mest lockande att ta tag i just nu.
Jag råkade nämligen hamna på en blogg för några dagar sen, där jag kände igen mig väldigt mycket i det som skrevs (ska se om jag hittar länken). Ett inlägg handlar om att vara en introvert person där sociala situationer blir till ett skådespel, att behöva plocka fram en karaktär som är extrovert. Det var något med att ständigt få höra "men var bara dig själv" - när detta kanske egentligen betyder att du inte alls skulle vara där då, på det sociala eventet, utan sitta hemma i soffan istället. Är du en introvert person ska du helst sträva efter att vara eller verka mer som en extrovert person.
Det var något i detta som kändes viktigt och samtidigt lite läskigt att utforska, och jag tror att det var delvis något jag var ute efter i fotot med basebollträet, med hjälp av grova kontraster. Att gömma undan något du är för att visa upp en annan yta, något som tar extremt mycket kraft och energi att ständigt upprätthålla. De sociala reglernas makt.
"I am figuring out which parts of my personality are mine
and which ones I created to please you" - stycke ur en dikt av Lora Mathis.
Jag har funderat en del över vad som tar emot för mig också, det här med bekvämlighetszonen. Försiktigheten osv. Jag tror att just nu handlar det nog om att jag lätt blir personlig i allt jag tar mig an, och att få det studerat och kommenterat känns jobbigt att förhålla sig till; snarare än att jag skulle behöva "gå loss på saker". Jag tror inte att det är så "jag" att slå sönder saker, och ska det behöva vara det när jag ändå testat och inte hittat något där?
Hursomhelst, när jag haft redovisningar eller utställningar förr har jag (insett ganska nyligen att jag) undvikt kommentera eller sagt minsta möjliga om det jag skapat. Jag har helt enkelt inte tyckt om att öppna upp mig om saker, men jag testar på det (just i detta nu ju!) för att se om det är något jag behöver göra.
När det kommer till hur jag skulle kunna gestalta allt detta så fick jag faktiskt väldigt många idéer. Jag funderade över hur jag skulle kunna göra en typ av transparens där du ser igenom den extroverta karaktären, in till den introverta.
Jag sökte på "transparent art" på pinterest för att hitta inspiration. Några foton från ett performance av konstnären Imme Van Der Haak fångade mitt intresse:
Att "klä sig i någon annan" och dansa runt.
Jag fick en idé om att göra en tavla med en person och att sedan ha en transparent person som hänger framför, i form av den här rollen som den extroverta som ett extra lager. Vet dock inte riktigt vad det skulle vara för material. Målat på ett tunt tyg?
Även att framställa något där en genomskinlig person skyddar en annan, "här finns inget att se".
Eller en målning av en person som fadar ut till en silhuett, med en annan person inuti.
En annan idé är att fota en person som har text projicerad över sig, där det står sådant som introverta kanske fått höra hela sitt liv. "Du behöver ta mer plats i klassrummet", "du bara bailar jämt", "kan hen ens prata?".
Det går ju också att bygga upp en modell av ett rum, som ett tittskåp, där det utspelar sig något. "instängd i det sociala rummet". Kanske en massa folk där några sticker ut på något sätt. Med papper? Lera?
Ett tag funderade jag även på det här med självhjälps-böcker för introverta, hur jag skulle kunna vända på det så att det istället för att hjälpa introverta att bli mer extroverta så kunde det vara en bok om hur extroverta blir mer introverta? Jag säger inte att alla sådana böcker försöker få introverta att bli mer extroverta, det handlar kanske mest om hur du kan få hjälp att hantera livet när det förväntas att vara extrovert. Men det vore något intressant och lite provocerande i att förespråka fler introverta människor i en värld där det ofta hyllas att vara utåtriktad. Vet dock inte hur jag skulle gå vidare med detta i så fall. En bok med serier där du får tips om att vara mer introvert?
Jag har som sagt en hel del idéer nu och det känns som en enorm lättnad! Jag kommer nog börja idag med att göra en illustration av den genomskinliga personen som skyddar sitt introverta jag, bara för att få en trygg ingång på det hela. Sedan får vi se hur jag går vidare.
onsdag 13 april 2016
Gestaltning - makt - v.15
Den senaste veckan har jag inte kommit så långt som jag hade velat och det gör mig ganska stressad, samtidigt som jag vet att om jag stressar blir det nog inget med det ändå. Tänker fortfarande ganska långsamt.
Under handledningen i torsdags fick jag några tips, som att jag kanske skulle jobba med serieteckning och "utforska bankandet" med hjälp av slagträet.
Passande nog fick jag höra om föreläsningen Makt, konst och politik med Andrea Karlsén, curator för utställningen Serieupproret! på Blå stället, och stack dit för att lyssna. Lite av mina anteckningar:
Andrea tog upp serier genom historien, hur det länge använts som ett sätt att ifrågasätta något som anses "normalt". Hur vi beter oss i offentliga rum eller varför vissa normer finns egentligen. Politik och konst, att övertyga med ord och bild, makt och konst, vem får lov att vara konstnär? Det saknas mycket stöd till medel för konstprojekt, men för att göra serier behövs inte mycket material! Serier kan vara ett aktivistiskt verktyg, du behöver inte kunna teckna på ett särskilt sätt. Genom tecknandet får du berätta din sida av historien. Dock finns det många grupper som behöver få känna att de kan ta plats inom serieteckning, annars blir det lätt en ganska homogen grupp som driver det framåt.
Det pågick också en serietecknarworkshop med Amanda Casanellas från projektet Tusen serier inom Seriefrämjandet. Vi fick testa på att teckna olika uttryck och rörelser lite snabbt, för att se hur lätt det går att få fram dessa med enkla medel. Sedan gav hon oss en titel som vi skulle göra en kortare serie av. Vi fick "hemlös" och jag gjorde denna:
Jag har även "utforskat bankandet" lite.
En pelargon som jag låtit dö på balkongen under vintern fick sig en omgång. Jag vet inte om det gav mig så mycket mer än att jag blev imponerad över hur träffsäkert jag prickade den stackars flygande pelargonen! Men jag behöver kanske smälta det ett tag till.
Jag fick faktiskt en idé nu när jag satte mig för att skriva detta inlägg; det vore spännande att göra en serie tavlor, kanske tre stycken, som kan liknas vid serierutor. Som också skulle kunna berätta något själva, var för sig.
Det har kliat i mina fingrar efter att måla med olja eller akryl ett tag nu så det vore trevligt att transformera serieformatet på detta vis!
Under handledningen i torsdags fick jag några tips, som att jag kanske skulle jobba med serieteckning och "utforska bankandet" med hjälp av slagträet.
Passande nog fick jag höra om föreläsningen Makt, konst och politik med Andrea Karlsén, curator för utställningen Serieupproret! på Blå stället, och stack dit för att lyssna. Lite av mina anteckningar:
Andrea tog upp serier genom historien, hur det länge använts som ett sätt att ifrågasätta något som anses "normalt". Hur vi beter oss i offentliga rum eller varför vissa normer finns egentligen. Politik och konst, att övertyga med ord och bild, makt och konst, vem får lov att vara konstnär? Det saknas mycket stöd till medel för konstprojekt, men för att göra serier behövs inte mycket material! Serier kan vara ett aktivistiskt verktyg, du behöver inte kunna teckna på ett särskilt sätt. Genom tecknandet får du berätta din sida av historien. Dock finns det många grupper som behöver få känna att de kan ta plats inom serieteckning, annars blir det lätt en ganska homogen grupp som driver det framåt.
Det pågick också en serietecknarworkshop med Amanda Casanellas från projektet Tusen serier inom Seriefrämjandet. Vi fick testa på att teckna olika uttryck och rörelser lite snabbt, för att se hur lätt det går att få fram dessa med enkla medel. Sedan gav hon oss en titel som vi skulle göra en kortare serie av. Vi fick "hemlös" och jag gjorde denna:
Jag har även "utforskat bankandet" lite.
En pelargon som jag låtit dö på balkongen under vintern fick sig en omgång. Jag vet inte om det gav mig så mycket mer än att jag blev imponerad över hur träffsäkert jag prickade den stackars flygande pelargonen! Men jag behöver kanske smälta det ett tag till.
Jag fick faktiskt en idé nu när jag satte mig för att skriva detta inlägg; det vore spännande att göra en serie tavlor, kanske tre stycken, som kan liknas vid serierutor. Som också skulle kunna berätta något själva, var för sig.
Det har kliat i mina fingrar efter att måla med olja eller akryl ett tag nu så det vore trevligt att transformera serieformatet på detta vis!
onsdag 6 april 2016
Gestaltning - makt - v. 14
Så var det det här med makt. Tankarna rör sig aningen trögflytande i mitt huvud just nu och jag har svårt att formulera ord kring dem. Jag fick en idé om ett motiv jag skulle vilja använda mig av i min gestaltning; ett foto jag iscensatte i januari, något som jag låtit gro i några månader i väntan på rätt tillfälle. Jag vet inte om det är rätt ände att börja i för mig, men det var en bild som poppade upp ganska snabbt när vi började lägga ut olika ord för makt.
Jag har iaf försökt sammanfatta alla intryck från den senaste veckan och kommit fram till en del intressanta saker, om än vaga.
Efter workshop med flödesskrivning, ordträd, film och kreativa övningar fick jag med mig lite lösryckta meningar:
makt = skrämmande
skrämt knytt
att våga ta tillbaka makten (där du tidigare känt dig maktlös)
makten som andra har över oss, på olika nivåer
den vite mannens makt genom historien
stängda gränser
Efter googling på makt fick jag även med mig detta:
all makt åt tengil
knowledge is power - power to make everyone else feel stupid
Kontentan: det snurrar i min skalle.
Jag läste även i boken "Women, art and society" av Whitney Chadwick för någon vecka sen. I det första kapitlet talas det om British Royal Academy och de två kvinnliga konstnärerna Angelica Kauffmann och Mary Moser som var medlemmar där på 1760-talet (inte förrän 1922 hände det att en kvinnlig konstnär fick medlemskap igen). I tavlan "The Academicians of the Royal Academy" av Johann Zoffany, samlas konstnärerna vid akademin kring manliga nakenmodeller att studera. Kauffmann och Moser fick däremot inte ta del av sådant, därför är de avbildade som tavlor i bakgrunden. Detta fick mig att fundera över det vi pratat om under konsthistorian med Beatrice, hur kvinnor framställts i konsten genom tiderna.
Här är fotot jag berättade om i början av inlägget.
Jag tror mitt största problem är att jag lätt får beslutsångest så jag hinner inte tänka genom något ordentligt, innan jag hoppar över till något annat för att undersöka om det skulle vara bättre. Nu har jag lovat mig själv att reflektera mer över vad jag skulle vilja förmedla om jag använder mig av bilden ovan på något sätt. Inte nödvändigtvis använda mig av bildens alla element, kanske mer något möjligt budskap.
Jag har en känsla av att jag krånglar till saker för mig, men jag får väl låta saker gro lite till.
Jag har iaf försökt sammanfatta alla intryck från den senaste veckan och kommit fram till en del intressanta saker, om än vaga.
Efter workshop med flödesskrivning, ordträd, film och kreativa övningar fick jag med mig lite lösryckta meningar:
makt = skrämmande
skrämt knytt
att våga ta tillbaka makten (där du tidigare känt dig maktlös)
makten som andra har över oss, på olika nivåer
den vite mannens makt genom historien
stängda gränser
Efter googling på makt fick jag även med mig detta:
all makt åt tengil
knowledge is power - power to make everyone else feel stupid
Kontentan: det snurrar i min skalle.
Jag läste även i boken "Women, art and society" av Whitney Chadwick för någon vecka sen. I det första kapitlet talas det om British Royal Academy och de två kvinnliga konstnärerna Angelica Kauffmann och Mary Moser som var medlemmar där på 1760-talet (inte förrän 1922 hände det att en kvinnlig konstnär fick medlemskap igen). I tavlan "The Academicians of the Royal Academy" av Johann Zoffany, samlas konstnärerna vid akademin kring manliga nakenmodeller att studera. Kauffmann och Moser fick däremot inte ta del av sådant, därför är de avbildade som tavlor i bakgrunden. Detta fick mig att fundera över det vi pratat om under konsthistorian med Beatrice, hur kvinnor framställts i konsten genom tiderna.
Här är fotot jag berättade om i början av inlägget.
Jag tror mitt största problem är att jag lätt får beslutsångest så jag hinner inte tänka genom något ordentligt, innan jag hoppar över till något annat för att undersöka om det skulle vara bättre. Nu har jag lovat mig själv att reflektera mer över vad jag skulle vilja förmedla om jag använder mig av bilden ovan på något sätt. Inte nödvändigtvis använda mig av bildens alla element, kanske mer något möjligt budskap.
Jag har en känsla av att jag krånglar till saker för mig, men jag får väl låta saker gro lite till.
måndag 28 mars 2016
kulturorientering
Sten A Olssons kulturstipendium på Göteborgs konstmuseum
Det fanns en utställning med tre stipendiater, där jag tänkte berätta lite om mina tankar kring två av dem. Den ena, Malin Bobeck (textildesigner), hade ett väldigt spejsat rum med speglar runt väggarna och taket, med stora blomliknande vävda saker som hängde ner och som man fick röra vid. Fick känslan av att vara i en Monki-butik (som Malin uttryckte det). När du rörde vid dem blev det någon slags "ripple effect" i lysdioderna som fanns innanför tyget, vågor av ljus och färger svepte liksom genom blommorna. De kändes galaktiska, som vi var med i någon futuristisk tv-serie, Alice i underlandet eller en konstig dröm. Det var något väldigt tillfredsställande med att peta på en viss punkt på blomman och se hur färgen spred sig. En liten egen dimension. En bubbla att gå in i; kändes som något som skulle kunna användas i terapeutiskt syfte också. Det är i sig en intressant tanke, att jag vill hitta andra "användningsområden" till det på något sätt? Det känns även som det hade varit kul att besöka det med en skolklass!
Den andra stipendiaten, Jonas Dahlberg (konstnär), hade en jättestor projicering av en film med närbilder på en speldosa. Jag visste först inte att det var det när jag tittade på den, men såg sedan ett förstorat foto på speldosan i sin helhet. De filmade sekvenserna av de olika delarna av speldosan var verkligen hypnotiserande, det var svårt att titta bort. Medan jag satt och tittade fick jag många olika bilder, tankar och känslor kring det. Det var något väldigt mäktigt över det hela, över något som egentligen är så litet i verkligheten. Det var också något skrämmande med det, något hotande. Som ett gigantiskt domedagsverktyg. Nästan lite fascistiskt? Kallt och metalliskt. Eller en kall, glittrande grotta, en väldig melankolisk och nedbrytande arbetsplats i form av någon gammal industri. Gamla dokumentärer i svartvitt som ska spegla det hårda livet från förr. Vad händer dessutom när det klassiska ljudet från speldosan tas bort? Det förmedlar något helt annat. Det blir verkligen ett perspektivbyte. Tycker att det är något spännande med denna förvandling som blir av att ta bort något - ljudet - och zooma in så att det framstår som något gigantiskt!
Lisa Larson på Röhsska
Lisa Larson gör mig väldigt nostalgisk eftersom jag, som så många andra, växt upp med hennes figurer hemma. Hennes formspråk har alltid varit väldigt tilltalande för mig, det skulle kunna finnas så många historier kring alla dessa karaktärer och jag vill veta mer om dem. Troligen är det för att jag brukade tänka på dem som att de hade egna små liv, av de som mina föräldrar hade när jag var yngre. Jag tycker att det blir spännande att se på dem med nya, äldre ögon, där de kan förvandlas till något mer, eller något annat för mig.
Så mycket som hon hunnit göra, sen?! Blev överväldigad av hennes aldrig sinande skaparförmåga!
ABC-flickorna är en nostalgisk favorit, Pippi var trevligt att få se i verkligheten och till höger har vi "Gudinna" som jag aldrig sett tidigare och jag fascinerades mycket av. Älskar sagor, mytologi och väsen så jag blev väldigt glad av att se att hon skapat denna!
Något jag funnit tänkvärt på sistone är hur det förstås alltid går att få in någon politisk tanke eller diskussion i ja, allt. Så var även fallet med Lisa Larsons verk, även om det kanske inte är något de flesta skulle tänka på vid första anblicken av fina figurer med runda former som helt enkelt har en tilltalande design. ABC-flickorna blev t.ex ett diskussionsämne när de kom på 50-talet, en del ansåg nämligen att de var nidbilder av kvinnor.
Jag upptäckte också att hon berörde ämnen som Tjernobyl i sina verk, vilket jag inte hade någon aning om sen innan. Åter igen öppnar det mina ögon för hur mycket hon faktiskt hunnit skapa, och att det inte alltid "bara" handlat om gulliga, bulliga djur.
Det finns en liten film som går att se på utställningen där hon berättar om figurer som hon blivit missnöjd med och tänkt slänga - då har hennes man tagit hand om dem och placerat ut dem i trädgården, bl.a i stenmuren, där de så småningom blivit en del av naturen och stenen. Vind och vatten har förvandlat dem. Jag tyckte verkligen om den tanken; att något som egentligen skulle kastas bort har blivit ett konstverk i sig, något helt nytt, men samtidigt en del av det så att det lika gärna alltid hade funnits där.
Per Kirkeby på GL strand i Köpenhamn
När jag skulle åka till Köpenhamn över en helg blev jag tipsad av Alfred om att GL Strand var ett trevligt ställe att uppsöka, och det råkade vara just då Per Kirkeby ställde ut, som jag aldrig hört talas om innan. Tänkte att det förmodligen var för att han gör ganska mycket abstrakt konst (efter vad jag såg när googlade lite snabbt), vilket jag tidigare inte brukade uppsöka särskilt aktivt.
Jag fastnade för denna tavla (Dark cave, 1967) som är sedd inifrån en grotta, ut över ett landskap. Kanske för att den påminde mig om Concept art till tv-spel/tecknade filmer vilket jag tycker mycket om.
Jag funderade över om det var något han sett på Grönland, eftersom jag läste någonstans under utställningen att han hade varit där. Det var något inbjudande med den. Jag ville utforska, kliva in genom tavlan. Det kändes som att portaler och dörrar till något annat var ett återkommande tema i hans tavlor, det fanns mycket som skulle kunna tolkas som det.
Han hade också många verk där han utforskade ruiner, vilket jag också fascineras mycket av. Det känns som att han letade efter något i dessa, det väcks en nyfikenhet om vad det är han utforskar. Något intressant är också de svarta tavlorna med tecknade hus/ruiner/landskap på, i kontrast till skulpturerna. Vilka kom först? Att bägge delar ställs ut gör dem ju lika viktiga. Griffeltavlorna är också något som känns provocerande att ställa ut eftersom de inte "borde" klassas som konst. De är dessutom inte bestående, eller de är förstås det tills någon bestämmer sig för att sudda ut det. Detta går att tolkas som att han ifrågasätter vad konst egentligen är, antar jag. Vad räknas och vad "får" vi ställa ut?
Informationen byts ständigt ut på en griffeltavla. skrivet - uppfångat - kanske antecknat - utfluget - borta för alltid, på något plan.
Kändes som något jag skulle kunna tänka mig att ha ett sokratiskt samtal kring!
När vi såg denna tavla så sa min syster att hon tänkte på vatten som rinner ner för ett berg. Själv tänkte jag på staden Minas Tirith i Sagan om ringen (ping, Malin!)! När vi gick fram och tittade efter vad den hette så visade det sig att det var "Mother and child". Det tog oss en stund att se modern och barnet. Lurigt.
Det fanns väldigt mycket att titta på, flera våningar med skulpturer och målningar, vilket gjorde att jag hade lite svårt att smälta allting först och sortera mina tankar. Många, många intryck och mer inspirerande än jag först hade väntat mig!
Serieupproret! En utställning om makt, konst och politik. Konsthallen Blå stället.
Medverkande i utställningen är: Elias Ericson, Lisa Ewald, Sara Granér, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Linda Spåman och Jenny Taravosh.
"Det handlar om makt. Och om konst, såklart. De utesluter inte varandra. I själva verket är de tätt sammankopplade, vilket utställningen Serieupproret! visar. Konstnärerna hämtar inspiration från samtida maktstrukturer och ställer dessa på sin spets"
Detta var verkligen en utställning som visar på många viktiga ämnen! För icke insatta blir det nog en riktig tankeställare, det känns helt klart som en utställning många skulle behöva se.
Tänker även på det här med fin- och fulkultur. Att serier inte setts som särskilt fint eller fått klassas som konst. Känns bra att det får ta mer plats! Som en hybrid mellan litteratur och bild är trots allt serier ett tacksamt format som kan lyfta väldigt mycket på ett ingående sätt.
Mäktigt, viktigt, inspirerande, omvälvande. (det stora konstverket är av Lisa Ewald, en hyllning till Angered)
Utställningen tar upp frågor om t.ex genus, funkofobi, HBTQIA, aktivism, rasism, globalisering... Mycket som kan röra runt. Representationen här gör mig så glad!
Nu låter jag nästan som att jag blivit sponsrad att säga allt detta - men den var verkligen så oerhört bra.
I häftet vi fick till utställningen fanns även en ypperligt händig ordlista ifall du inte råkar vara bekant med vissa ord som nämns i serierna. Himla bra tänkt tycker jag, för jag vet så många gånger jag själv gått runt och känt mig som ett frågetecken för att jag inte förstått vissa begrepp. Detta gör det verkligen tillgängligt för alla, det finns ingen anledning till att inte se den!
Av Sara Granér. Det samhällskritiska med denna typ av humor känns så pricksäkert, vilket det även gjorde i hennes andra verk. Denna satir ligger väldigt mycket i tiden, med sin överdrivna symbolik för att dra det ett steg längre - så att du hajar till och minns det.
Detta är av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Satiren blir stark och slagkraftig när adoptionsfrågor och rasism sätts i sammanhang med något lekfullt som Bingo.
Detta är verkligen en utställning som sätter sin spår och följer med en i tankarna. Så mycket orättvisor som blir belysta och som gör mig oerhört arg! Som sagt: Viktigt, viktigt.
Kulturorientering: vald bok
Jag valde en bok om Performance art eftersom jag aldrig direkt tittat närmare på det tidigare, det har inte intresserat mig särskilt värst och ärligt talat fattar jag oftast inte vad de går ut på (av det lilla jag sett alltså). För ett tag sen var jag på en utställning där det var ett performance och jag kom på mig själv med att verkligen försöka gilla det, hitta något med det som fick mig att känna något. Jag kände mig dock mest bara förvirrad, trött och fick lite lätt huvudvärk eftersom det innefattade mycket jobbiga, skärande ljud som liksom studsade runt i min hjärna på ett ungefär. Jag och Thea roade oss med att studera min systers mycket underhållande minspel när hon iakttog detta från andra sidan rummet, vilket jag insåg blev mer intressant än själva konsten för mig. Såhär i efterhand kände jag mig något respektlös, även om jag faktiskt även engagerade mig ett bra tag i konsten också. Ack, min barnslighet kommer aldrig dö (vilket jag iofs inte hoppas på, förstås!!). Vi kan ju spekulera i att det alltså fick mig att känna något iaf. Det hela fick mig hursom att fundera över vad det är jag inte fastnat för när det gäller performance. Vad är det som händer, på vilket sätt upplever jag denna typ av konst? Finns det något som skulle kunna öppna upp mina ögon mer för detta?
Jag gick alltså till hyllan för Performance art på biblioteket, där det inte fanns överdrivet mycket att välja mellan. En av dem hette dock "re.act.feminsim - a performing archive" av Bettina Knaup & Beatrice Ellen Stammer, vilket fångade mitt intresse.
Boken är alltså som ett arkiv av olika typer feministisk Performance art, under många år från flera delar av världen. Insamlat och presenterat i form av filmer och foton som turnerat runt som en utställning.
"The performative force of the re.act.archive derives from the fact that it is not re-presenting the history of art but re-enacting performance art as a living archive" (s. 36)
Att se Performance live - se film om det - se foton från det - se foton och filmstillbilder i en bok. Vad händer där? Det blir ett annat steg i ledet, och på sätt och vis en annan typ av konst. Taget ur sitt sammanhang.
Många bilder i boken (i kapitlet "Visual essays", jag gillar ordvalen i denna bok!) hade kunnat tolkas som fotokonst, tänkte jag på när jag såg ett foto av en kvinna som stod i ett landskap, med benen nedgrävda upp till låren (Fina Miralles, Dona-Arbre. Sèrie Translacions. 1973). Ett performance som övergår till ett fotografiskt konstverk, när agerandet är över. Detta fick mig i sin tur att tänka på att vi alla kanske gör ett typ av Performance många gånger när vi jobbar med konst, arrangerar ett foto osv. Eller inte, eftersom vi inte definierat det som sådant. Men om fokusen legat där. Då hade det förmodligen varit något annat också. Det går att reflektera så mycket över detta, att sätta konsten i sitt sammanhang, vem som bestämmer vad som är konst, när det blir konst och vilken typ av konst det är.
Mitt assignment som jag utförde på Göteborgs konstmuseum hade kunnat tolkas som ett performance; jag gick omrking och fixade, klippte, arrangerade saker medan andra människor gick omkring och iakttog mig. "Vad gör hon, är det en del av utställningen?" kanske någon tänkte. Vakten som gick förbi ett antal gånger verkade aningens misstänksam mot vad jag höll på med, eftersom hon kom lite närmre för varje gång hon gick förbi, men hon sa aldrig något. Kanske var hon glatt överraskad och nyfiken? Det gjorde mig väldigt nervös men samtidigt upprymd, att ta plats någonstans där jag kanske inte "borde".
När boken behandlade äldre typer av denna konst, där kvinnorna exempelvis mött stort patriarkalt motstånd, var de inte lika väldokumenterade. Detta kändes oerhört sorgligt och orättvist och det var väldigt intressant och väckande att läsa om de olika omständigheterna kring det; för just dessa kvinnor i de olika länderna och kulturerna.
Tanja Ostojić, Sofa for Curator, 2002. Twin Gabriel/Ulf Wrede, Kind als Pinsel (Kooperatorka), 2007. Raeda Saadeh, Vacuum, 2007.
I videon "Vacuum" av Raeda Saadeh (ovan) undersöker konstnären hushållsarbete och kvinnans roll, genom att dammsuga en kulle i Palestina: "This critical approach towards gender also entails an additional political aspect: the conflict of forced displacement." (s. 43).
Boken tar upp flera grupper inom aktivism (Pussy riot, FEMEN) som jag faktiskt läst om tidigare, vilket kändes lugnande på något vis. Jag kunde nu placera in dem även i detta sammanhang och det gav mig ett vidare perspektiv där jag kände att jag inte var så mycket i mörkret som jag först trott. Jag önskar att jag hade haft tid att läsa hela boken från början till slut, eftersom den var ganska tjock och jag kan vara rätt långsam med att processa saker. Det får bli till att låna om den, eller kanske köpa den!
Jag måste ändå säga att denna bok verkligen öppnat mina ögon för Performance Art; även att den fick mig att inse att jag vid tidigare tillfällen faktiskt uppskattat denna typ av konst, men utan att förstå att just det kunde klassas som så. Det är en intressant tanke, vad som händer när vi sätter en stämpel på något - och när vi inte gör det. Vad gör det egentligen för skillnad om vi vet att något är en typ av konst eller om det inte är det, om vi fortfarande kan uppskatta det? För en del har det verkligen ingen betydelse. Det känns plötsligt inte så viktigt att alltid klassificera saker, när det många gånger känns viktigare att det når ut till folk; de som skulle behöva bli nådda av ett visst budskap. Hur det ser det egentligen ut när konsten blir tillgänglig för alla klasser i samhället? Det är något jag önskar hade pratats mer om under min skoltid och det är något jag vill ta med mig vidare in i mitt framtida klassrum.
"The beauty of performance art is to give poetic consistensy and political direction to the outstandingly potent crudeness of life" (Eleonora Fabião, s. 36)
Det fanns en utställning med tre stipendiater, där jag tänkte berätta lite om mina tankar kring två av dem. Den ena, Malin Bobeck (textildesigner), hade ett väldigt spejsat rum med speglar runt väggarna och taket, med stora blomliknande vävda saker som hängde ner och som man fick röra vid. Fick känslan av att vara i en Monki-butik (som Malin uttryckte det). När du rörde vid dem blev det någon slags "ripple effect" i lysdioderna som fanns innanför tyget, vågor av ljus och färger svepte liksom genom blommorna. De kändes galaktiska, som vi var med i någon futuristisk tv-serie, Alice i underlandet eller en konstig dröm. Det var något väldigt tillfredsställande med att peta på en viss punkt på blomman och se hur färgen spred sig. En liten egen dimension. En bubbla att gå in i; kändes som något som skulle kunna användas i terapeutiskt syfte också. Det är i sig en intressant tanke, att jag vill hitta andra "användningsområden" till det på något sätt? Det känns även som det hade varit kul att besöka det med en skolklass!
Den andra stipendiaten, Jonas Dahlberg (konstnär), hade en jättestor projicering av en film med närbilder på en speldosa. Jag visste först inte att det var det när jag tittade på den, men såg sedan ett förstorat foto på speldosan i sin helhet. De filmade sekvenserna av de olika delarna av speldosan var verkligen hypnotiserande, det var svårt att titta bort. Medan jag satt och tittade fick jag många olika bilder, tankar och känslor kring det. Det var något väldigt mäktigt över det hela, över något som egentligen är så litet i verkligheten. Det var också något skrämmande med det, något hotande. Som ett gigantiskt domedagsverktyg. Nästan lite fascistiskt? Kallt och metalliskt. Eller en kall, glittrande grotta, en väldig melankolisk och nedbrytande arbetsplats i form av någon gammal industri. Gamla dokumentärer i svartvitt som ska spegla det hårda livet från förr. Vad händer dessutom när det klassiska ljudet från speldosan tas bort? Det förmedlar något helt annat. Det blir verkligen ett perspektivbyte. Tycker att det är något spännande med denna förvandling som blir av att ta bort något - ljudet - och zooma in så att det framstår som något gigantiskt!
Lisa Larson på Röhsska
Lisa Larson gör mig väldigt nostalgisk eftersom jag, som så många andra, växt upp med hennes figurer hemma. Hennes formspråk har alltid varit väldigt tilltalande för mig, det skulle kunna finnas så många historier kring alla dessa karaktärer och jag vill veta mer om dem. Troligen är det för att jag brukade tänka på dem som att de hade egna små liv, av de som mina föräldrar hade när jag var yngre. Jag tycker att det blir spännande att se på dem med nya, äldre ögon, där de kan förvandlas till något mer, eller något annat för mig.
Så mycket som hon hunnit göra, sen?! Blev överväldigad av hennes aldrig sinande skaparförmåga!
ABC-flickorna är en nostalgisk favorit, Pippi var trevligt att få se i verkligheten och till höger har vi "Gudinna" som jag aldrig sett tidigare och jag fascinerades mycket av. Älskar sagor, mytologi och väsen så jag blev väldigt glad av att se att hon skapat denna!
Något jag funnit tänkvärt på sistone är hur det förstås alltid går att få in någon politisk tanke eller diskussion i ja, allt. Så var även fallet med Lisa Larsons verk, även om det kanske inte är något de flesta skulle tänka på vid första anblicken av fina figurer med runda former som helt enkelt har en tilltalande design. ABC-flickorna blev t.ex ett diskussionsämne när de kom på 50-talet, en del ansåg nämligen att de var nidbilder av kvinnor.
Jag upptäckte också att hon berörde ämnen som Tjernobyl i sina verk, vilket jag inte hade någon aning om sen innan. Åter igen öppnar det mina ögon för hur mycket hon faktiskt hunnit skapa, och att det inte alltid "bara" handlat om gulliga, bulliga djur.
Det finns en liten film som går att se på utställningen där hon berättar om figurer som hon blivit missnöjd med och tänkt slänga - då har hennes man tagit hand om dem och placerat ut dem i trädgården, bl.a i stenmuren, där de så småningom blivit en del av naturen och stenen. Vind och vatten har förvandlat dem. Jag tyckte verkligen om den tanken; att något som egentligen skulle kastas bort har blivit ett konstverk i sig, något helt nytt, men samtidigt en del av det så att det lika gärna alltid hade funnits där.
Per Kirkeby på GL strand i Köpenhamn
När jag skulle åka till Köpenhamn över en helg blev jag tipsad av Alfred om att GL Strand var ett trevligt ställe att uppsöka, och det råkade vara just då Per Kirkeby ställde ut, som jag aldrig hört talas om innan. Tänkte att det förmodligen var för att han gör ganska mycket abstrakt konst (efter vad jag såg när googlade lite snabbt), vilket jag tidigare inte brukade uppsöka särskilt aktivt.
Jag fastnade för denna tavla (Dark cave, 1967) som är sedd inifrån en grotta, ut över ett landskap. Kanske för att den påminde mig om Concept art till tv-spel/tecknade filmer vilket jag tycker mycket om.
Jag funderade över om det var något han sett på Grönland, eftersom jag läste någonstans under utställningen att han hade varit där. Det var något inbjudande med den. Jag ville utforska, kliva in genom tavlan. Det kändes som att portaler och dörrar till något annat var ett återkommande tema i hans tavlor, det fanns mycket som skulle kunna tolkas som det.
Han hade också många verk där han utforskade ruiner, vilket jag också fascineras mycket av. Det känns som att han letade efter något i dessa, det väcks en nyfikenhet om vad det är han utforskar. Något intressant är också de svarta tavlorna med tecknade hus/ruiner/landskap på, i kontrast till skulpturerna. Vilka kom först? Att bägge delar ställs ut gör dem ju lika viktiga. Griffeltavlorna är också något som känns provocerande att ställa ut eftersom de inte "borde" klassas som konst. De är dessutom inte bestående, eller de är förstås det tills någon bestämmer sig för att sudda ut det. Detta går att tolkas som att han ifrågasätter vad konst egentligen är, antar jag. Vad räknas och vad "får" vi ställa ut?
Informationen byts ständigt ut på en griffeltavla. skrivet - uppfångat - kanske antecknat - utfluget - borta för alltid, på något plan.
Kändes som något jag skulle kunna tänka mig att ha ett sokratiskt samtal kring!
När vi såg denna tavla så sa min syster att hon tänkte på vatten som rinner ner för ett berg. Själv tänkte jag på staden Minas Tirith i Sagan om ringen (ping, Malin!)! När vi gick fram och tittade efter vad den hette så visade det sig att det var "Mother and child". Det tog oss en stund att se modern och barnet. Lurigt.
Det fanns väldigt mycket att titta på, flera våningar med skulpturer och målningar, vilket gjorde att jag hade lite svårt att smälta allting först och sortera mina tankar. Många, många intryck och mer inspirerande än jag först hade väntat mig!
Serieupproret! En utställning om makt, konst och politik. Konsthallen Blå stället.
Medverkande i utställningen är: Elias Ericson, Lisa Ewald, Sara Granér, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Linda Spåman och Jenny Taravosh.
"Det handlar om makt. Och om konst, såklart. De utesluter inte varandra. I själva verket är de tätt sammankopplade, vilket utställningen Serieupproret! visar. Konstnärerna hämtar inspiration från samtida maktstrukturer och ställer dessa på sin spets"
Detta var verkligen en utställning som visar på många viktiga ämnen! För icke insatta blir det nog en riktig tankeställare, det känns helt klart som en utställning många skulle behöva se.
Tänker även på det här med fin- och fulkultur. Att serier inte setts som särskilt fint eller fått klassas som konst. Känns bra att det får ta mer plats! Som en hybrid mellan litteratur och bild är trots allt serier ett tacksamt format som kan lyfta väldigt mycket på ett ingående sätt.
Mäktigt, viktigt, inspirerande, omvälvande. (det stora konstverket är av Lisa Ewald, en hyllning till Angered)
Utställningen tar upp frågor om t.ex genus, funkofobi, HBTQIA, aktivism, rasism, globalisering... Mycket som kan röra runt. Representationen här gör mig så glad!
Nu låter jag nästan som att jag blivit sponsrad att säga allt detta - men den var verkligen så oerhört bra.
I häftet vi fick till utställningen fanns även en ypperligt händig ordlista ifall du inte råkar vara bekant med vissa ord som nämns i serierna. Himla bra tänkt tycker jag, för jag vet så många gånger jag själv gått runt och känt mig som ett frågetecken för att jag inte förstått vissa begrepp. Detta gör det verkligen tillgängligt för alla, det finns ingen anledning till att inte se den!
Av Sara Granér. Det samhällskritiska med denna typ av humor känns så pricksäkert, vilket det även gjorde i hennes andra verk. Denna satir ligger väldigt mycket i tiden, med sin överdrivna symbolik för att dra det ett steg längre - så att du hajar till och minns det.
Detta är av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Satiren blir stark och slagkraftig när adoptionsfrågor och rasism sätts i sammanhang med något lekfullt som Bingo.
Detta är verkligen en utställning som sätter sin spår och följer med en i tankarna. Så mycket orättvisor som blir belysta och som gör mig oerhört arg! Som sagt: Viktigt, viktigt.
Kulturorientering: vald bok
Jag valde en bok om Performance art eftersom jag aldrig direkt tittat närmare på det tidigare, det har inte intresserat mig särskilt värst och ärligt talat fattar jag oftast inte vad de går ut på (av det lilla jag sett alltså). För ett tag sen var jag på en utställning där det var ett performance och jag kom på mig själv med att verkligen försöka gilla det, hitta något med det som fick mig att känna något. Jag kände mig dock mest bara förvirrad, trött och fick lite lätt huvudvärk eftersom det innefattade mycket jobbiga, skärande ljud som liksom studsade runt i min hjärna på ett ungefär. Jag och Thea roade oss med att studera min systers mycket underhållande minspel när hon iakttog detta från andra sidan rummet, vilket jag insåg blev mer intressant än själva konsten för mig. Såhär i efterhand kände jag mig något respektlös, även om jag faktiskt även engagerade mig ett bra tag i konsten också. Ack, min barnslighet kommer aldrig dö (vilket jag iofs inte hoppas på, förstås!!). Vi kan ju spekulera i att det alltså fick mig att känna något iaf. Det hela fick mig hursom att fundera över vad det är jag inte fastnat för när det gäller performance. Vad är det som händer, på vilket sätt upplever jag denna typ av konst? Finns det något som skulle kunna öppna upp mina ögon mer för detta?
Jag gick alltså till hyllan för Performance art på biblioteket, där det inte fanns överdrivet mycket att välja mellan. En av dem hette dock "re.act.feminsim - a performing archive" av Bettina Knaup & Beatrice Ellen Stammer, vilket fångade mitt intresse.
Boken är alltså som ett arkiv av olika typer feministisk Performance art, under många år från flera delar av världen. Insamlat och presenterat i form av filmer och foton som turnerat runt som en utställning.
"The performative force of the re.act.archive derives from the fact that it is not re-presenting the history of art but re-enacting performance art as a living archive" (s. 36)
Att se Performance live - se film om det - se foton från det - se foton och filmstillbilder i en bok. Vad händer där? Det blir ett annat steg i ledet, och på sätt och vis en annan typ av konst. Taget ur sitt sammanhang.
Många bilder i boken (i kapitlet "Visual essays", jag gillar ordvalen i denna bok!) hade kunnat tolkas som fotokonst, tänkte jag på när jag såg ett foto av en kvinna som stod i ett landskap, med benen nedgrävda upp till låren (Fina Miralles, Dona-Arbre. Sèrie Translacions. 1973). Ett performance som övergår till ett fotografiskt konstverk, när agerandet är över. Detta fick mig i sin tur att tänka på att vi alla kanske gör ett typ av Performance många gånger när vi jobbar med konst, arrangerar ett foto osv. Eller inte, eftersom vi inte definierat det som sådant. Men om fokusen legat där. Då hade det förmodligen varit något annat också. Det går att reflektera så mycket över detta, att sätta konsten i sitt sammanhang, vem som bestämmer vad som är konst, när det blir konst och vilken typ av konst det är.
Mitt assignment som jag utförde på Göteborgs konstmuseum hade kunnat tolkas som ett performance; jag gick omrking och fixade, klippte, arrangerade saker medan andra människor gick omkring och iakttog mig. "Vad gör hon, är det en del av utställningen?" kanske någon tänkte. Vakten som gick förbi ett antal gånger verkade aningens misstänksam mot vad jag höll på med, eftersom hon kom lite närmre för varje gång hon gick förbi, men hon sa aldrig något. Kanske var hon glatt överraskad och nyfiken? Det gjorde mig väldigt nervös men samtidigt upprymd, att ta plats någonstans där jag kanske inte "borde".
När boken behandlade äldre typer av denna konst, där kvinnorna exempelvis mött stort patriarkalt motstånd, var de inte lika väldokumenterade. Detta kändes oerhört sorgligt och orättvist och det var väldigt intressant och väckande att läsa om de olika omständigheterna kring det; för just dessa kvinnor i de olika länderna och kulturerna.
Tanja Ostojić, Sofa for Curator, 2002. Twin Gabriel/Ulf Wrede, Kind als Pinsel (Kooperatorka), 2007. Raeda Saadeh, Vacuum, 2007.
I videon "Vacuum" av Raeda Saadeh (ovan) undersöker konstnären hushållsarbete och kvinnans roll, genom att dammsuga en kulle i Palestina: "This critical approach towards gender also entails an additional political aspect: the conflict of forced displacement." (s. 43).
Boken tar upp flera grupper inom aktivism (Pussy riot, FEMEN) som jag faktiskt läst om tidigare, vilket kändes lugnande på något vis. Jag kunde nu placera in dem även i detta sammanhang och det gav mig ett vidare perspektiv där jag kände att jag inte var så mycket i mörkret som jag först trott. Jag önskar att jag hade haft tid att läsa hela boken från början till slut, eftersom den var ganska tjock och jag kan vara rätt långsam med att processa saker. Det får bli till att låna om den, eller kanske köpa den!
Jag måste ändå säga att denna bok verkligen öppnat mina ögon för Performance Art; även att den fick mig att inse att jag vid tidigare tillfällen faktiskt uppskattat denna typ av konst, men utan att förstå att just det kunde klassas som så. Det är en intressant tanke, vad som händer när vi sätter en stämpel på något - och när vi inte gör det. Vad gör det egentligen för skillnad om vi vet att något är en typ av konst eller om det inte är det, om vi fortfarande kan uppskatta det? För en del har det verkligen ingen betydelse. Det känns plötsligt inte så viktigt att alltid klassificera saker, när det många gånger känns viktigare att det når ut till folk; de som skulle behöva bli nådda av ett visst budskap. Hur det ser det egentligen ut när konsten blir tillgänglig för alla klasser i samhället? Det är något jag önskar hade pratats mer om under min skoltid och det är något jag vill ta med mig vidare in i mitt framtida klassrum.
"The beauty of performance art is to give poetic consistensy and political direction to the outstandingly potent crudeness of life" (Eleonora Fabião, s. 36)
torsdag 3 mars 2016
verkstadsveckan, fiber: tis-ons
Veckan går fort i fiberverkstaden! En dag kvar och jag har fortfarande en del idéer jag skulle vilja genomföra och mellanrum att jobba vidare på.
Under de två senaste dagarna har jag testat på lite olika metoder och experimenterat mig fram. Idag provade jag att sy på ett annat slags alginat, som är mer plastigt och som jag sydde direkt på (istället för att sy kors och tvärs över trådar som låg mellan två bitar av den andra typen alginat)
Jag testade att sy med en tjockare undertråd (som vi blev tipsade om första dagen) på plasten, så att baksidan blev som ovan. Skickar ett cyber-tack till Lovisa för att hon påminde mig om inställningar och hjälpte mig när det trasslade!!
Tyckte för övrigt att solen och månen passade så bra in på mina ben; instant Van Gogh-målning.
Här har jag doppat dem i varmt vatten så att det mesta av plasten smält bort. Synnerligen slajmigt!
Thea och Cornelia i mellanrummet! Detta är den första grejen med hjälp av alginatet (alginaten? I don't know) jag gjorde som jag nämnde i förra inlägget.
Annars har broderat mer med fritt symaskinsbroderi och även lite för hand; broderikroki och en hyllning till chips, bland annat.
Här får ni en detalj. klart slut för nu!
Uppdatering av det sista jag gjorde, mellanrum/plats utan plats:
Månen - solen, dagar och månader som går förbi. Motsatserna i ett mellanrum, att under denna tidsperiod "forgive and forget" eller "resent and remember", vilket blir det?
Under de två senaste dagarna har jag testat på lite olika metoder och experimenterat mig fram. Idag provade jag att sy på ett annat slags alginat, som är mer plastigt och som jag sydde direkt på (istället för att sy kors och tvärs över trådar som låg mellan två bitar av den andra typen alginat)
Jag testade att sy med en tjockare undertråd (som vi blev tipsade om första dagen) på plasten, så att baksidan blev som ovan. Skickar ett cyber-tack till Lovisa för att hon påminde mig om inställningar och hjälpte mig när det trasslade!!
Tyckte för övrigt att solen och månen passade så bra in på mina ben; instant Van Gogh-målning.
Här har jag doppat dem i varmt vatten så att det mesta av plasten smält bort. Synnerligen slajmigt!
Thea och Cornelia i mellanrummet! Detta är den första grejen med hjälp av alginatet (alginaten? I don't know) jag gjorde som jag nämnde i förra inlägget.
Annars har broderat mer med fritt symaskinsbroderi och även lite för hand; broderikroki och en hyllning till chips, bland annat.
Här får ni en detalj. klart slut för nu!
Uppdatering av det sista jag gjorde, mellanrum/plats utan plats:
Månen - solen, dagar och månader som går förbi. Motsatserna i ett mellanrum, att under denna tidsperiod "forgive and forget" eller "resent and remember", vilket blir det?
måndag 29 februari 2016
verkstadsveckan, fiber: måndag
Jag är alltså i fiberverkstaden denna vecka, vilket jag blivit oerhört laddad över! När jag skrev ner mina önskemål om verkstad ville jag helst vara någonstans där jag fick lära mig något helt nytt - då kändes detta lagom mystiskt. Alginat, vad är det liksom?
Har första dagen kommit med någon insikt då?
JAG VILL HA EN SYMASKIN. De senaste åren har jag sytt lite med min farmors gamla husqvarna, men jag har aldrig testat på fritt symaskinsbroderi innan och jag är redan helt såld, måste jag säga.
Hade fruktansvärt roligt med detta, och det kändes som det faktiskt blev något redan vid första försöket. Ett gränsland. Som jag nog inte riktigt är färdig med än, jag vill lägga till lite fler tekniker i den på någe vis. Detta är alltså fritt symaskinsbroderi, där man tar bort pressarfoten och fäller ner matartänderna så att man kan röra sig fritt över tyget.
Jag ville testa på alginat också, som kanske behöver en närmare presentation när jag tänker efter. I denna kontext är det alltså ett typ av material som du använder för att kunna göra en sorts egna tygmärken, exempelvis. Du lägger garn, trådar, tyger mellan materialet, sedan syr du ovanpå där du vill att det ska hänga ihop, sedan doppar du hela alltet i varmt vatten - och materialet kommer smälta bort efter en stund när du plockat upp det. Förhoppningsvis hänger det som är kvar ihop!
Jag fick lite prestationsångest när jag skulle göra detta eftersom jag inte kände att jag kom på något tillräckligt bra, men till slut blev det något iaf. Vi får se hur det blev nu när det torkat imorgon, och hur jag ska gå vidare med det. Har hursom fått en hel del idéer till morgondagen! Spännande, spännande.
Har första dagen kommit med någon insikt då?
JAG VILL HA EN SYMASKIN. De senaste åren har jag sytt lite med min farmors gamla husqvarna, men jag har aldrig testat på fritt symaskinsbroderi innan och jag är redan helt såld, måste jag säga.
Hade fruktansvärt roligt med detta, och det kändes som det faktiskt blev något redan vid första försöket. Ett gränsland. Som jag nog inte riktigt är färdig med än, jag vill lägga till lite fler tekniker i den på någe vis. Detta är alltså fritt symaskinsbroderi, där man tar bort pressarfoten och fäller ner matartänderna så att man kan röra sig fritt över tyget.
Jag ville testa på alginat också, som kanske behöver en närmare presentation när jag tänker efter. I denna kontext är det alltså ett typ av material som du använder för att kunna göra en sorts egna tygmärken, exempelvis. Du lägger garn, trådar, tyger mellan materialet, sedan syr du ovanpå där du vill att det ska hänga ihop, sedan doppar du hela alltet i varmt vatten - och materialet kommer smälta bort efter en stund när du plockat upp det. Förhoppningsvis hänger det som är kvar ihop!
Jag fick lite prestationsångest när jag skulle göra detta eftersom jag inte kände att jag kom på något tillräckligt bra, men till slut blev det något iaf. Vi får se hur det blev nu när det torkat imorgon, och hur jag ska gå vidare med det. Har hursom fått en hel del idéer till morgondagen! Spännande, spännande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)