Är väldigt eftertänksam och ganska långsam i min process, men har definitivt mina moments.
Mitt privilegie är...
Att jag är vit, medelklass, cis, frisk, fullt funktionell, har ett stort socialt skyddsnät, har möjlighet att studera på universitet
Första gången jag upptäckte jag var kvinna...
Den allra första gången jag insåg att jag var av kvinnligt kön kan jag inte påstå att jag minns, å andra sidan kanske det inte heller hade inneburit att jag förstått hela innebörden av ordet, vad det nu kan vara. Men annars kanske det var när jag upptäckte att jag hade vissa förväntingar på mig när det gäller hur jag skulle bete mig i klassrummet och skolan i stort, både höga och låga förväntingar i olika situationer. Detta betyder alltså att det fanns en bild, en norm, när det gäller hur en ska bete sig som kvinna. "Du tar för lite plats, du måste prata mer! Men inte för mycket!"
Första gången jag upptäckte jag var vit...
Jag minns att det blev väldigt tydligt i hur vissa i skolan behandlade mig och min bästa vän när vi gick på lågstadiet. De kunde reta oss båda för att vara töntar och för tysta, men det var bara min vän som fick höra pikar och skällsord om sin hudfärg.
När jag försökte skriva ner svaren på frågorna insåg jag att det var väldigt svårt att komma på något alls - vilket jag tänker på något sätt är en del av hur min uppväxt präglades av så många normer som en inte ifrågasatte, att det fortfarande är svårt att minnas, få något att sticka ut, när en ansåg det så naturligt då. Lite då och då kommer jag förstås på saker från min barndom/mina tonår som jag nu inser var väldigt skevt, normativt osv. Men det är fortfarande svårt när en inte reflekterat så mycket över det. Helst brukar jag inte vilja minnas så mycket av den tiden alls, vilket också kan förklara en del.
Något annat jag upptäcker när jag läser detta är förstås att jag allt som oftast levt i en väldigt skyddad miljö där jag själv inte behövt tänka så mycket på hur jag ska förhålla mig till olika rum. Som det här med den vita kroppen i rummet, hur den kan ta saker för givet och inte behöver tänka på hur den rör sig och vilken position den har, till skillnad från den rasifierade kroppen.
Tyvärr har jag inte påbörjat något av själva gestaltningsrabetet än, eftersom jag både varit sjuk och haft en stor uppstatskomplettering att tampas med. Men det kommer! Det känns som att det finns mycket rum för att reflektera över allt hittills, och på så sätt hitta något jag vill jobba med.
Vi skulle pressa en bit lera mot en spricka och sedan teckna den i A3. Här är en spricka i mitt hus.
Under första tillfället på kursen fick vi lyssna till händelser från Utøya samtidigt som vi tecknade. Min blev den svarta ovan. Det kändes tungt att börja en kurs på detta sättet, men tungt behöver förstås inte innebära något negativt. Det sätter igång något. Med viktiga samtal. Vi pratade bland annat om integritet, och att visa respekt för de som inte finns här längre. Det ledde in oss på att försöka gestalta vår egen integritet, vilket resulterade i den till höger ovan. Den ska på något sätt representera min ovilja att blotta mig själv för mycket, att öppna upp mig i mitt egna gestaltande så att det blir alldeles för personligt. Detta diskuterade vi sedan allihopa, att flera av oss i klassen har känt att vi haft en förväntning på oss i andra gestaltningskurser att vi behöver vara mer personliga än vi är bekväma med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar