Jag tänker återigen på “uppstart/mellanuppgifterna”. De är ju viktiga i sig, så som de är, men det jag tycker är intressant är hur man skulle kunna utveckla dem vidare, bygga på dem. Till exempel att ta något surrealistiskt eller skevt, eller ett papper med bara färg man kladdat, och bygga vidare på det. Vad ser jag när jag tittar på den här färgblobben? Kanske ser jag bara en blobb. Ibland är blobben “bara” en blobb. Men kanske ser jag också ett monster med stora tänder! Eller kontinentaldriften. Eller en portal till en annan värld.
Eller så ser jag allt detta men också en bläckfisk som läser en bok.
Jag tänker mig den här uppgiften som en fortsättning på den med akvarell, där jag bad mina vänner teckna vad de såg i formerna.
Jag funderade även på hur jag kunde kombinera en zine-uppgift (fanzine, tidning), som jag tycker är en väldigt tacksam uppgift där man kan få med mycket, med “mindre krävande” element. Tidigare under dagen hade jag gjort en större teckning där jag försökte kombinera olika tekniker där fokus inte ligger på att det ska bli snyggt. Jag fastnade för en del av experimentet, där jag tecknade av mig själv och min partner utan att titta på pappret, med fel hand osv. Den klassiska uppstartsuppgiften. Det jag fastnade för var en liten teckning av min partner, som jag inte tyckte var speciellt lik honom men som verkligen såg ut som en karaktär! Någon jag ville ta vara på, arbeta vidare med.
Jag fortsatte att teckna på detta sätt (med fel hand/utan att titta på pappret) resten av dagen, både små teckningar av honom och av mig själv med hjälp av spegel. När jag tecknat några stycken började se hur de i kombination av varandra berättade något om vardagen, om hur dagarna oftast ser ut nu när man helst ska stanna hemma. Jag tänkte då på hur man skulle kunna berätta något om detta i ett tidningsformat, eftersom den tidigare nämnda zine-uppgiften är något jag verkligen tycker om att arbeta med, både själv och med elever.
Att använda sig av kollage, något redan befintligt i exempelvis en tidning, och sätta det i ett nytt sammanhang, har jag märkt är ett tacksamt sätt att arbeta på (både själv och när jag haft bildlektioner). Man behöver inte komma på någon idé helt på egen hand (hur mycket det nu någonsin är helt på egen hand) det finns något att utgå ifrån. Att sedan kombinera detta med att annat sätt att arbeta på som inte är så kontrollerat, ett sätt där alla skapar lika “fult”; att teckna med fel hand eller utan att titta på pappret (eller i kombination).
Jag testade därför att göra en liten tidning med teckningarna, som jag kombinerade med sådant som jag klippte ur 50-talstidningar. Jag tycker att det blev en rolig och spännande kontrast att försöka matcha innehållet och försöka se något som passar in i samtiden från dessa gamla tidningar. Något gammalt i nya sammanhang.
Jag har helt klart även haft Lynda Barrys arbetssätt i åtanke de senaste dagarna, eftersom jag varit väldigt inspirerad av hennes Syllabus sen jag upptäckte den i höstas. Jag tycker att hon har väldigt intressant tankar kring kreativitet och skapande, och också väldigt bra tips på att komma runt ”I can’t draw”. Som att hon i uppslaget nedan tipsar om att teckna i ”Ivan Brunetti style”, att sätta ihop väldigt enkla former som blir betydligt mer uttrycksfullt än en streckgubbe. Detta fick mig att tänka på att det är något som jag skulle kunna föra in i seriestafett-uppgiften.
- Barry, L. (2014). Syllabus. (First paperback edition.) Montréal, Québec: Drawn & Quarterly.
Något som jag dock har insett de senaste dagarna när jag tecknat en massa utan att titta på pappret, är att jag inte alltid blir så nöjd! Det är ironiskt på något sätt, men kanske ändå inte så konstigt, att jag blir missnöjd med något som redan ska vara “fult”. Ibland blir det inte “fult” på rätt sätt! Kanske är det det fulsnygga jag egentligen är ute efter. Men vad är då fulsnyggt egentligen?
Till vänster: ”fult på rätt sätt”, till höger: ”fult på fel sätt” - får därav agera palett.
Det är intressant vad det är som jag gillar och inte gillar med dessa. När jag försöker tänka på det känns det först som att det kanske handlar om (i dessa bilder) att det ändå ska finnas nån slags balans eller symmetri för att jag ska bli nöjd, men när jag sen tänker på andra teckningar jag gjort de senaste dagarna så stämmer inte det riktigt ändå (jag gillar särskilt bilden i mitt zine där det står ”vad är det ens för dag?”).
Jag har även börjat fundera på det här med att upptäcka och ta vara på sådant som annars kan ses som skräp. Jag tänker bland annat på ett tillfälle under min VFU där jag och en annan bildlärare försökte förklara för en elev varför hen inte skulle slänga sitt första försök till en tidning. Främst för att vi skulle kunna se processen - vad hen gjort för val och vad denne sedan gick vidare att göra för att bli mer nöjd, vad för annat sätt eleven kom på att den skulle göra. Men också för att den faktiskt gick att använda till något annat! Det var en tidning med tomma sidor, men den hade kunnat bli lite vad som helst, eftersom eleven tyckte att den var för dålig så hade den säkert inte haft problem med att använda den som “kluddmaterial”. Det är här jag tänker att en del spännande saker kan hända, när eleverna bara testar, utan några krav på sig själva. Bara gör.
En annan elev visade stolt upp sin skissbok och berättade hur hen alltid började med en linjerad anteckningsbok till skolan, men kunde inte hålla sig ifrån att teckna i den, så det blev alltid mer skissbok än anteckningsbok av det och hen fick ständigt köpa nya anteckningsböcker! Jag minns att jag tyckte att det var formulerat på ett så intressant sätt. Liksom att inte kunna låta bli att förvandla en linjerad skolanteckningsbok till något fyllt med skisser och teckningar och inspirationsmaterial.
Det är något jag funderat på mycket i efterhand, i relation till tidigare nämnda Lynda Barry och de arbetsböcker som hon ber sina studenter använda sig av, som även de är billiga, typiska linjerade anteckningsböcker. Som för att sänka prestationsångesten - kontrasten till att försöka fylla något med vita, fina blad. Det kan jag själv ibland känna ångest kring. Att det som jag gör i mina finare skissböcker (t.ex moleskine) känner jag en press i att det ska bli fint, att det måste bli riktigt bra. Till skillnad från de skissböcker med mindre fancy papper som jag köpt på typ Flying tiger, där jag bara GÖR. Några av mina bästa skisser de senaste åren har jag gjort i ett linjerat block under en två-timmarsföreläsning i Kjell Härnqvist-salen, vill jag påstå.
- Barry, L. (2014). Syllabus. (First paperback edition.) Montréal, Québec: Drawn & Quarterly.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar