Loggbok 6, LGBD5A

Workshop - uppgifter och skapande i en ”kreativ miljö”

Vad är en kreativ miljö egentligen? Är det materialet och rummet, är det människorna som är där?
Hur utvecklar man uppgifter som möjliggör skaparlust, och hänger innehållet ihop med miljön, med människorna?

Jag bad fyra personer: Gunilla, Nils, My och Kristoffer delta i en workshop där de fick testa att genomföra tre uppgifter men också skapa fritt utifrån det material som fanns tillgängligt i rummet.
Uppgifterna med en del av materialet fanns i ”stationer” på golvet, och det fanns även en station som bestod av en mängd olika material och verktyg på ett bord, och även diverse skräp och olika sorters papper på golvet nedanför. I två uppgiftsstationerna (färgtrycket och zine) fanns exempel på vad de kunde skapa för att tydliggöra uppgiften.
Jag förklarade även för deltagarna att uppgifterna var menade att vara lekfulla och experimentella, att det inte var tvunget att bli en slutprodukt eller åtminstone inte något som behövdes planeras från början. Att de skulle låta det växa fram. Jag berättade även att jag ville undersöka ramar/begränsningar i uppgifter vs lite mer friare uppgifter.
Uppgifterna var: färgtryck, zine och seriestafett. Gunilla, Nils och My gjorde varsin av dessa uppgifter och Kristoffer skapade fritt. Jag hade från början tänkt att bara observera och hjälpa till, men eftersom Gunilla behövde någon att göra seriestafett med så blev det att jag hoppade in där.
Alla uppgifter hade nedskrivna instruktioner, men det var de muntliga instruktionerna som var det primära då jag även kunde visa med rörelser och förtydliga olika saker i uppgifterna.
Dagen efter skickade jag ut frågor kring workshopen som de fick svara på, individuellt.


My: Färgtryck
Denna uppgift är en kombination av den här uppgiften som jag hittade via pinterest, och ”blobbarna” där man får teckna varelser utifrån vad man tolkar det som.
Jag valde att låta My teckna på fotona av bilderna på mobilen, eftersom vi inte skulle hinna låta dem torka tillräckligt för att kunna teckna/måla direkt på dem. Men jag tänker att det kanske ändå blir spännande att kombinera det analoga med det digitala och det går ju utveckla uppgiften på många sätt och svårighetsgrader.

Material:
Aluminiumfolie
Akrylfärg
Slickepott
Färgade papper i storlek A5
Mobiltelefon/surfplatta

Lägg ut en bit aluminiumfolie, tillräckligt stor för att passa pappret du ska trycka på.
Klicka ut lite färg på foliet (inte för mycket, men du kan alltid ta bort lite) som du sedan breder ut i en cirkel med hjälp av slickepotten. Välj sedan några färger till, två kan vara lagom men du kan experimentera med fler, som du antingen breder ut med slickepotten eller trycker ut längs med cirkeln (tänk tunna strimmor). Lägg på pappret och pressa handen i cirkulära rörelser. Lyft försiktigt! Nu kan du trycka en till, kanske ett annat färgat papper, av den färg som finns kvar på aluminiumfoliet för att se skillnaden i tryck beroende på mängden färg och kontrasten av olikfärgade papper.
När du känner dig nöjd med trycken: ta bilder på dem och fundera över om du ser några former, figurer, saker, varelser. Förstärk dessa genom att teckna på bilden i mobilen.

Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
- Det kändes som ett kul och spännande sätt att arbeta på. Det kändes lustfyllt och jag var nyfiken på hur färgen skulle bli på pappret. Jag tyckte också att de olika momenten var roliga, att det efter "färdigt tryck" inte var färdigt utan att uppgiften fortsatte med att se och måla fram saker i bilderna.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
- Jag blev väldigt inspirerad och upplevde att det trots mycket valmöjligheter fanns uppdelat på ett sätt som, för mig, gjorde att det inte kändes rörigt.

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
- Jag tyckte att ramarna gjorde uppgiften lättare, instruktionerna var lätta att följa och förstå. Trots ramarna så visste jag inte vad resultatet skulle bli vilket gjorde att det kändes spännande trots ganska klara ramar. Ramarna gjorde också det lättare att sätta igång och testa, jag behövde ingen färdig idé utan kunde sätta igång direkt och fångades snabbt.

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
- ja, vi interagerade med varandra under workshopens gång, visade vad vi hade gjort eller agerade modell i någon annans aktivitet. Jag tyckte att människorna blev en del av den kreativa miljön som byggts upp och att människorna tillförde något positivt.

 Mys varelser. Klicka för att se större.

Gunilla: Seriestafett och fritt skapande
Den här uppgiften försökte jag kombinera den seriestafettuppgift som jag haft med elever, med metoder jag läst i Syllabus av Lynda Barry.
Gunilla gjorde seriestafett med mig, och hon fick välja om hon ville använda en mall utan förbestämd titel, eller en med. Hon valde en med titeln ”Just nu i ett annat universum”. Hon ville även ta det lite lugnare, så därför gjorde vi bara en gemensam serie istället för två (som instruktionerna nedan förklarar)
Hon skapade också en teckning/kollage med material från bordet.

Material:
A4-papper (med färdig mall av 6 serierutor)
Valfri penna
Timer (mobil)

2-5 personer i en grupp vid ett bord/på golvet
Ta varsitt papper med rutor: antingen ett med en färdig titel att utgå ifrån, eller kom på något själv!
Var redo med timern, ställ in den på 1 min och 30 sek (brukar vara lagom). Låt någon annan ta tiden så att ni inte behöver tänka på det. Starta timern, alla börjar teckna i första rutan! När tiden gått ut skickas papperna vidare och så får nästa person, exempelvis den som sitter till vänster, studera rutan en stund. Sedan sätts timern igång igen och personen fortsätter teckna för att föra berättelsen vidare. Sedan upprepas detta med nästa person, och nästa, tills alla rutorna är fyllda och alla serier är klara! Om man exempelvis vill vara den som påbörjar och får avsluta ”sitt” papper så får man vara 5 personer.

I denna uppgift kan man lägga det på lite olika nivåer: det går att ha genomgång där man pratar om utsnitt och avstånd, perspektiv osv och ta upp det i relation till att teckna något snabbt med enkla medel. Här tänker jag även att det går att prata om och visa det som Lynda Barry tar upp i Syllabus om att låta elever testa på att teckna upp figurer med hjälp av enkla former, istället för den typiska streckgubben som många gör när de säger att de inte kan teckna, eller vill teckna väldigt snabbt.
Jag visade en skiss för Gunilla som jag hade gjort med en karaktär av just sådana enkla former, där jag även delat upp formerna för att förtydliga hur karaktären var uppbyggd. Detta var kanske överflödigt vid just detta tillfälle, då Gunilla är väldigt bekant med serieteckning och att teckna figurer som är allt annat än streckgubbar, men jag tror att det kan fungera väl med elever och de som inte är lika bekanta med serieteckning.

Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
Roligt - för att man inte vet exakt hur det ska bli! Helst hade man ju viljat pröva alla egentligen men tror det på nått sätt ändå kändes lite tryggt att jag fick den, för jag har ju gjort det förut.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
Det var inspirerande med många olika sorters material. Satte igång tankarna kring vad man kunde skapa snabbare än att titta på en penna o papper exempelvis!

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
Bra med lite ramar! Ex Seriestafetten blir lättare när man har titeln att förhålla sig till samt den andra personen som hjälper till att föra vidare storyn! 

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
Tror det påverkade mig positivt att ha andra närvarande då alla skapade på något sätt och under typ samma förutsättningar även om vi kanske inte gjorde samma saker. Ingen av oss visste exakt hur det vi gjorde skulle bli i slutändan. Det är något rofyllt med att skapa tillsammans även om man inte gör samma sak.

Gunillas och min serie.

Jag: Seriestafett och fritt skapande
Jag hoppade in och gjorde seriestafett med Gunilla, eftersom de andra ville fokusera på sitt eller inte ville göra just det av olika anledningar. Jag gjorde även en bild av färgtryck som jag hade klippt i, med lite av materialet på bordet.

Några tankar som jag hade om detta:

Jag tyckte att det var skönt att jag inte behövde börja med serien, utan fortsätta på det som Gunilla tecknade i första rutan, det gav mig mindre beslutsångest över vad jag skulle teckna (trots att det ändå hjälpte en del att ha en färdig titel: som för övrigt är en titel jag använt mig av under en lektion med seriestafett på min VFU). När vi väl börjat kände jag mig inspirerad och jag hade väldigt roligt. Jag var avslappnad och bekväm med situationen, vilket jag tror delvis har att göra med att jag har en så nära och trygg relation med Gunilla, att jag inte känner att jag måste prestera och göra något fantastiskt. Jag är inte rädd för att göra henne besviken, när jag annars ofta kan känna förväntningar av att vara kreativ och påhittig. Jag blev även mer nöjd med serien än med mitt kollage eller vad jag ska kalla det, kanske för att kollaget var något som jag tänkte att jag ”borde” utforska men som jag inte kände så mycket för? Eftersom jag ville undersöka fler sätt att använda färgtrycket.

Jag har funderat på om det här med uppgifter som är mer lekfulla, och man skapar tillsammans: de känns kanske inte lika “seriösa” för eleverna och därför känns de kanske inte heller så betygsgrundande. Därav mindre press. Mindre förväntningar och mål att leva upp till? 

Samtidigt är det förstås viktigt att tydliggöra varför man gör sådana uppgifter, och vad det är man övar på/undersöker.

Gunillas verk (fritt skapande) till vänster, mitt till höger.


Kristoffer: Fritt skapande
Kristoffer använde sig av materialet på bordet för att skapa sitt verk, och valde att utgå från några bokmärken av katter och hundar.

Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
Jag tycker det var skönt med olika stationer, det gav frihet att upptäcka vad jag själv ville göra. Eftersom jag själv var väldigt motståndstagande att delta var det behövligt att de fanns olika stationer. Jag tänkte först inte vara med men till slut hittade jag något som gjorde att jag fick en idé och faktiskt skapade något till slut.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
Jag tycker materialet och stationerna var väl placerade i rummet. Det gav en känsla att man skapade tillsammans men ändå att man kunde jobba ostört. Till en början kändes det överväldigande med allt material men det var ändå tur att det fanns så många olika material att tillgå, hade det varit mindre material hade jag haft svårare att ändra mig från att inte vilja vara med till att känna mig kreativ och vilja skapa något.

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
Eftersom jag skapade utifrån den ”fria stationen” (materialbordet) så kände jag inte direkt av begränsningarna. Kanske gjorde bristen på begränsningar att det tog längre tid för mig att till slut vilja skapa något samtidigt som jag känner att det var till viss del pga bristen på begränsningar som gjorde att jag till slut ville skapa något. Tycker även att det är intressant med de olika typerna av begränsningar som fanns i övningen och jag känner att jag reagerat olika på dem. Hade det bara varit folie-färg-stationen (färgtrycket), där man i stort sett bara kan göra på ett sätt och sen tolka utefter det hade jag haft lättare att delta direkt. Fanzine-stationen och seriestafett-stationen kändes mer ångestframkallande då jag hade behövt skapa fritt eller utefter en annan persons teckningar. De två stationerna fick mig att inte vilja vara med överhuvudtaget, mest för att jag kände att det var jobbigt att skapa med andra i rummet.

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
Som jag skrev precis så kändes det i början jobbigt att skapa med andra närvarande, framförallt med personer som jag själv uppfattar som mer konstnärligt kreativ än jag själv. Min tanke var initialt att jag kunde undvika att medverka när de andra var där och istället kanske göra något dagen efter när jag var ensam. Som tur var stationerna placerade på ett sådant sätt att jag kunde sitta i mitt hörn och till slut komma på en idé och ostört skapa någonting som jag sedan var nöjd nog med att visa de andra. Oftast är resultatet något jag inte brukar tycka är jobbigt att visa utan snarare själva skapandeprocessen som känns läskig och blottande och något jag helst håller för mig själv.

Kristoffers verk (fritt skapande).

Nils: Zine
Detta är en uppgift där jag kombinerat min zine/fanzine-uppgift som jag hade under min VFU, med den klassiska ”teckna porträtt utan att titta på pappret/med fel hand”-uppgiften.

Material:
A3-papper
50-talstidningar
Sax
Lim
Kolkritor (och valfria pennor från bordet)
Valfritt övrigt material från bordet

Nils fick till att börja med titta på denna instruktion om hur man viker ett minizine. I min grunduppgift var det en möjlighet att vika sitt zine på detta vis, men man fick även komma på andra sätt att sätta ihop sin tidning. I den här workshop bestämde jag dock att man skulle vika just ett sådant minizine som instruktionen visar i länken.

Följ instruktionerna för hur du viker ett zine, så att du har en tidning att utgå ifrån! Du kan välja hur många sidor du vill fylla, men tänk att du kan använda dig av alla sidor inklusive fram- och baksida.
Gör porträtt av dig själv med hjälp av spegel eller paddan, eller teckna av andra i rummet genom att inte titta pappret, teckna med fel hand eller en kombination av båda! Dessa teckningar ska du sen utgå ifrån i ditt zine; vad får de här porträtten dig att tänka på? Försök matcha ihop teckningarna med urklipp från de gamla 50-talstidningar som finns att använda, och använd dig även av övrigt material i rummet om du vill, som du klistrar in på sidorna. Det kan vara någon slags berättelse, men det kan även vara fristående sidor som berättar något enskilt eller bara nonsens (nonsens kan självklart även vara narrativt).


Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
Jag tyckte det var lätt att komma igång när man väl valt en uppgift och det var tydligt vad en skulle göra i de olika stationerna. Det var först lite överväldigande och jag kände att jag ville göra allt. Jag valde den uppgift som hade inslag av saker jag saknade erfarenhet av sedan innan, för att passa på att få testa på något nytt, men jag uppskattade ändå valmöjligheten och det var väldigt olika typer av uppgifter. Jag gillar vanligen att inte ha så mycket val men tre med väldigt skiftande natur kändes ändå okej. Det blev det en del av den valda uppgiften att förstå själva hantverket men när det blev tydligt och jag kom igång var det lite klurigt till en början men jätteskoj.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
Det kändes inspirerande att klippa in saker från en svunnen tid och försöka alstra något av det! Det kändes lite som att man våldförde sig på materialet lite och att man förvanskade det (det kändes så gammalt och fint). Jag satt mest på golvet och jobbade vilket gjorde att mitt ben somnade, men det var lätt att få en överblick över de olika tidningarna när jag kunde bre ut mig på en större yta på det sättet. Det var lite svårt att teckna av sig själv med hjälp av paddan, kanske kunde den varit på något typ av stöd eller om jag haft en helkroppsspegel. Kunde urklippsmaterialet kategoriserats lite innan för lättare åtkomst?

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
Det kändes produktivt att ha en ram (i min station med magasinet rent fysisk!), som uppmanade till nyfikenhet och fick en att komma igång helt enkelt. Om jag inte haft en ram skulle jag antagligen inte utmanat mig själv på samma sätt och bara gjort något jag känt mig mer bekväm med. Det var ändå en väldigt mångsidig uppgift med mycket konstnärlig frihet, jag valde att göra något mer av ett narrativ, men det kunde också vara helt fri poesi eller använt de blindtecknade porträtten på helt andra sätt. Det viktiga på något sätt för mig var att med ramens begränsningar av sidor kändes det som att det var tydligt när det blev klart, vilket jag känner stor tillfredställelse i gällande skapande.

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
Det var en del uppgifter som man var tvungen att vara flera på och eftersom vi inte var så många kändes det som att inte alla skulle välja samma sak. Annars jobbade jag ju väldigt självständigt så märkte inte av så mycket utanför min kreativa sfär.

Nils zine. Klicka för att se större!